Christer Wåtz arbetade som nattchef på Södermanlands Nyheter när han lärde känna 30 år yngre Lotta, som vikarierade på redaktionen. De blev ett par.
Lotta ville ha barn och jag fick ta ställning till om jag ville ha fler barn. Beslutet var okomplicerat, det kändes naturligt.
I december 2006, några månader innan Christers 65-årsdag, arbetade han sin sista dag på tidningen. På nyårsafton samma år föddes sonen, som fick namnet Elias efter Christers pappa.
Christer och Lotta kunde tillsammans lära känna Elias, dela ansvaret och glädjen. Han tog ut pension, hon föräldrapenning och när Lotta senare arbetade kunde Christer själv ta ut föräldrapenning.
Det förvånade mig att jag kunde göra det.
När Elias tvåårsdag närmade sig och Lotta var gravid igen bröt familjen upp.
Vi trivdes i Skarpnäck, men ville inte låta barnen växa upp där. Vi ville hitta deras plats på jorden.
De flyttade till byn Stenkumla, en mil utanför Visby, och sommaren 2009 utökades familjen med en dotter.
Hon heter Eira, är rödhårig och just nu fyraårigt trotsig, säger Christer kärleksfullt.
Nu går Elias i skola, Eira på förskola i Visby.
Hon behöver stimulans, behöver vara med andra barn. Men vi tycker att tre dagar per vecka räcker.
Barnen hämtas när Elias slutar skolan klockan 13. Christer känner sig tillfreds med att barnen får korta dagar, att syskonen finner mycket glädje i varandra. Han berättar med engagemang att barnen och deras kompisar börjat bjuda hem varandra. Christer är pensionär, men följer skolans schema.
Just nu har vi höstlov. I går var vi till Romabadet och i dag ska vi till Fenomenalen i Visby, informerar Christer.
Christer fick sitt första barn, sonen Mattias, när han var 37 år.
Ansvaret är detsamma. Den stora skillnaden är orken. Nu blir jag fysiskt trött ibland, är stelare, orkar inte sitta på golvet och leka och blir mer störd av ljud. Fast då är det ju bara att dra sig undan lite.
Han är tacksam över hustrun Lotta, som ibland ensam gör saker med barnen, exempelvis i somras när hon och barnen campade samtidigt som Christer stannade hemma och renoverade hus.
Som förälder måste man se till att få sin fria tid. Jag promenerar, engagerar mig i bygdegårdsföreningen, bastar med gubbarna, är med i en studiecirkel om bygden och går ibland på jazz. Jag går gärna ensam, är lite av en ensamvarg. Lotta föredrar att gå med vänner.
Varken han ellerLotta har släktingar på Gotland. Då kan en granne vara barnvakt, men känner just nu inget behov av det. Christer berättar att barnens mormor kommer till ön på besök ett par gånger per år, att det blir något av en avlastning.
Och när Mattias hälsar på är det spännande. Han skämtar med Elias och Eira, är en lugn och snäll storebror. Det funkar väldigt bra, det är kul.
Lotta är i dag 41 år, Christer 71.
Jag kan inte leva i all evighet. Det är vi medvetna om, vi har pratat om det men man kan bara leva på. För barnens skull har jag funderat på att skriva ner min historia, någon gång kanske jag kommer mig för att göra det…