Christina Ekegren växte upp i Södertälje med tre systrar, mamma och pappa. Hon utbildade sig till vårdbiträde och blev 1973 för första gången mamma. Tillsammans med sin make fick hon 1977 och 1981 ytterligare två söner. Familjen bodde först i Skåne, sedan i Värmland.
– Min man var från Skåne. Och han fick jobb i Värmland, berättar Christina.
Christina flyttade till Oxelösund, där hon ensam fostrade sönerna.
– Jag ville komma närmare mina anhöriga, förklarar Christina flytten till Sörmland.
Hon brister ut i gråt när hon pratar om sina barn. Berättar att äldsta sonen bor i Nyköping och mellansonen i Sparreholm. Tårarna rinner för yngste sonen, som ligger begravd på Västra kyrkogården. Han dog 2006 i en ålder av 25 år.
– Han tog en överdos av tabletter, berättar Christina.
– Jag skulle vilja gå till graven på lördag, fortsätter hon och tittar på Kjell, som är med vid intervjun för att fylla i när Christina inte minns.
Christina och Kjell träffades när hon arbetade på boendet Folkungagården. De blev särbos. När Christina insjuknade och tvingades sluta arbeta fortsatte han att finnas vid hennes sida.
– Men det är inte om mig vi ska prata, påpekar Kjell.
För två år sedan ramlade Christina vid Kjells stuga i Vivesta. Hon fick en höftfraktur och kunde inte återvända till lägenheten på Tullportsgatan. Efter en tid på korttidsboende flyttade Christina till Arkens demensboende.
Christina äter oftast sina måltider i det gemensamma köket, men när vi träffas sitter hon vid bordet i det egna rummet och avslutar sin lunch – soppa.
– Maten kommer från Mariebergsgården. Den är god, säger hon.
När Christina bodde i egen lägenhet åt hon ofta lunch på Träffpunkten i Nyköping.
– Jag tyckte det var så trevligt att gå dit.
På den tiden bakade hon mycket och skänkte till Träffpunkten. Nu kan hon inte längre baka sockerkakor och småkakor, men kan fortfarande skriva en hälsning på vykort. Kjell hjälper henne att köpa och posta korten. Han tar henne med till Träffpunkten, på promenader i närområdet, till kiosken och kyrkogården, på utflykter till stugan.
Christina säger att hon trivs. Har hon några drömmar?
– Nej, jag har inte det, säger hon. Nöjt.