Clara Hedborg vill att konsten ska tala direkt till sinnena
En tunn nylonlina löper upp och ner i täta mönster i Nyköpings stora konsthall. Det ser ut som harpsträngar, eller kanske tältsnören. Konstnären Clara Hedborg låter museibesökarna själva avgöra vilket, men hoppas att hennes konstverk ska öppna betraktarnas sinnen.
Idén kommer från ett fotografi från ett flyktingläger, med tältsnören som gick i kors och bildade väldigt intressanta mönster, berättar Clara Hedborg.
Hon fascinerades av möns-tret och när hon besökte Nyköpings Konsthall för att prata om vårens utställning, förstod hon direkt att hon hittat rätt rum för sin idé.
Hade jag inte kommit på det, hade jag nog fått panik. Det här är den största lokal jag någonsin ställt ut i, och jag har inte arbetat så länge som konstnär att jag har några lager av konst att plocka ur inför en utställning.
Strävan heter konstverket, som är den viktigaste installationen i utställningen Strävan mot noll. För Clara Hedborg är titeln ett uttryck för den riktning hon själv valt som människa.
Jag vill tillbaka till mitt ursprungliga jag, även om det betyder att jag måste ta mig igenom en massa lager inne i mig själv. För mig är noll den tomma punkt som allt kan födas ur. Det är både ett slut och ett början.
Hela utställningen kretsar kring nollpunkten och de lager och skikt som finns som hinder inom en människa, men Clara Hedborg själv värjer sig när jag talar om idékonst.
Jag tycker att det är ett så belastat uttryck. Jag vill göra konst som i första hand är visuell och talar till betraktarens känslor. Att klassa in konsten som minimalism eller konstruktivism tycker jag är ointressant. Jag vill inte ens kategorisera mig själv som målare eller skulptör. Jag vill bara hålla på med det jag tycker är spännande.
Att bygga upp Strävan i Nyköpings Konsthall har definitivt varit spännande. Hon var själv nyfiken på resultatet, men tvivlade aldrig på själva idén.
Jag vill att besökarna ska tvingas stanna upp inför min konst. För mig är Strävan ett konstverk som har mycket med musik att göra. Det finns en tonart, ett tempo och en klang som jag hoppas att betraktarna uppfattar. Hur den tonen sedan låter beror på hur betraktarens egna sinnen är konstruerade.
Om Clara Hedborg får önska sig något, så är det att hennes konst kan öppna människors sinnen, så att de blir lite mer lyhörda än de var innan.
Om någon går ut från den här utställningen och ser något nytt i omgivningen, som de aldrig upptäckt tidigare, så är jag mer än nöjd.
Så jobbar vi med nyheter