Coetzee drar åt skruven hårt

Det är kanske naturligt att man blir kulturpessimist av ett land som Sydafrika. Nobelpristagaren J M Coetzees bok Järnålder är en obarmhärtig djupborrning i apartheidstatens kropp och sinne. En svart och tung bok, skriven med en elegant lätthet som även i sina mest passionerade ögonblick kan verka klinisk.
En gammal kvinna som heter Elizabeth Curren får en dag beskedet att hon bär en dödande cancer i sin kropp. Hon börjar då formulera ett avskedsbrev till sin dotter i USA. Om de insikter hon har om detta land, insikter som äter upp henne inifrån, precis som de andra maligna cellerna gör.
Hon skriver om sin vardag, en tillvaro där smärtanfallen krymper hennes siktrum och där det hon ser fyller henne med fasa.
I uteliggaren Vercueil får hon en slags förtrogen, en försupen stackare som lovar att posta hennes sista opus till Amerika när det är dags. Hon låter honom övernatta i och omkring sitt hus, med en blandning av motvilja och välvilja som förbryllar.

Det är som att allt normalt upplöses i den abnormitet som rasåtskillnadens Sydafrika skapar. Den välutbildade men döende Elisabeth har ett kontaktnät som består av en frånvarande dotter, en ständigt berusad uteliggare, en svart hemhjälp och hennes son.
Snart nog skjuts sonen ihjäl under oroligheter i en närbelägen kåkstad. Och medan det ständiga våldet och segregationen skapar denna kontinentalförskjutning mellan individerna äts Elisabeths kropp upp av smärta.
Så drar Coetzee åt skruven, varv för varv. Hans sakliga, jämna berättande avbryts då och då av uppskjutande, dramatiska monologer. Där förtvivlans kraft formulerar sig till sorgesånger över det system som förvrider och förvränger människornas liv och relationer i generation efter generation. Som gör de svarta barnens ögon hårda och vuxna strax innan tonåren medan deras vita motsvarigheter lever sitt idylliska sagoliv bak skyddande murar.

Romanen kom första gången ut 1990. Fyra år senare stod Nelson Mandela som segrare i presidentvalet. En del hopp väcktes då för nationen, i den här boken dväljs hoppet i skuggan bakom scenen.
Coetzee låter sin huvudperson tvivla över våldets utväg, som föder mer offer än hopp, men hon gör det inte mer grundligt än att hon även tillåter sig tvivla på sitt tvivel. Hon är både iakttagare och kommentator, i sin agitation blir hon plötsligt nyktert registrerande.

Den illusionslöshet Coetzee framkallar i Järnålder är varken till tröst eller vägledning. Men den nollställer alla värderingar till en nivå där det verkliga framsteget blir möjligt att diskutera.
Kanske till den frihet som Sydafrika ändå vunnit, till en möjlig försoning. Med sanningskommissioner, men utan Nürnbergrättegångar. Skuld och oskuld kan visserligen inte fördelas lika efter apartheid, men det görs inte till en fråga för rätten.
Bakom Coetzees illusionslöshet döljer sig med andra ord en oerhört djup humanism.