Cornelis vs Riedel

Då hette albumet ”Poem, ballader och lite blues”. Först förra året hände det igen, och ny musik baserad på sångtexter ur den postuma textsamlingen ”Enskilda sånger” gavs ut. Projektet och albumet fick namnet ”Cornelis vs Riedel”, där alltså hittills ganska okända texter av Cornelis fått en helt ny musikalisk inramning. En inramning som är som gjord för en höstkväll på Nyköpings teater.
Som så ofta förr är det alltför få som vågat sig ut i Nyköpings våta mörker denna musikaliska afton. Men det hindrar inte Georg Riedel från att ta varje mäktig ton på kontrabasen med lika stor beslutsamhet.
Inte heller hindrar det kända figurer som Fredrik Åkare och Linnéa från att dyka upp i nya situationer, känslosamt förmedlade av sångerskan Sarah Riedel och sångaren Nicolai Dunger. Det är dock inte säkert att den traditionelle Cornelis-diggaren får sitt lystmäte av Riedels ambitiösa projekt. Texterna är mer av det abstrakta slag som känns igen från Cornelis diktsamlingar. Helheten är ofta lågmäld, suggestiv och svårmodig. Många skulle nog helt enkelt säga ”deppigt!”.
Bara i ett par spår känns den burduse Cornelis igen, men då är det å andra sidan svårt att inte föreställa sig Mäster Cees i sin himmel, finurligt mysande över att även byrålådans glömda alster fick nå ut till en samling nyfika öron till slut.
Är det något man häpnar över så är det, än en gång, Corsnelis Vreeswijks enorma produktivitet. Mängden texter och spännvidden i materialet är helt enkelt förstummande, och innan man går hem skulle man vilja tacka Georg Riedel för att ytterligare några sånger nu fått ett eget liv. Det fina och unika med ”Cornelis vs Riedel” är just att vi får helt nya sånger baserade på Cornelis stora textskatt. Fler tolkningar av Cornelis oftast redan skimrande originalinspelningar är det nog inte många som längtar efter. Därför blir också nya versioner av ”En visa till Veronica” och ”Vaggvisa” överflödiga i sammanget, och svåra att ta till sig om man levt ett halvt liv med Cornelis original.
Nya sånger som ”Ta hit ett piano! sa Jan Johansson” och ”En visa till Ellen när hon flyttat hemifrån” däremot, är stor konst för ett sant Cornelis-fan.
Både pianisten Jonas Östholm och trumpetaren Emil Strandberg behärskar såväl mjuka, följsamma klanger som utflippat virtuost jazzlir, och alltihop är mycket snyggt framfört. Det blir överhuvudtaget betydligt mer jazz än visa, trots det fundament som hela projektet vilar på.
”Poem, ballader och inte så lite jazz”. Så hade kvällen kanske kallats om Cornelis själv varit med. Nu fick han nöja sig med att mysa på avstånd.