Cyklar är Jimmys intresse
Tävlingarna började på allvar när Jimmy var 14 år och han tränade bortåt 20 timmar per vecka. Många pass avverkades på sadeln, oavsett om solen lyste eller det var tre plusgrader och snöblask. Både i skog och på landsväg.
Det krävs att man är envis och klarar att vara lite av en ensamvarg för att kunna bli riktigt bra. Det är ganska dyrt också, eftersom man bör bo utomlands ett tag och tävla, det är där tävlingarna finns och klimatet är bättre.
Jimmy jobbar fortfarande heltid med cyklar. Fast på ett annat sätt. Han står bakom disk och säljer och reparerar cyklar i affären som klingar likadant som hans efternamn.
Affären startades av Jimmys farfar och har gått i arv genom generationerna. När Jimmy började jobba heltid i affären slutade han tvärt med all cykelträning, tiden räckte inte längre till.
Jag satsade på att bli bland de bästa, just då kändes det lite tråkigt att jag inte fick se hur bra jag kunde bli.
Men att själv ha varit aktiv cyklare är en fördel i arbetet, särskilt om någon vill köpa en tävlingscykel. Jimmy berättar att han är förvånad över hur slarviga en del tävlingscyklister är med sina cyklar, att de kunde komma till tävling med tvåhjulingar som inte fungerade.
Det är ju bland det viktigaste som finns att kunna sköta om och ha en cykel som fungerar.
Några fjädrar i Jimmys cykelhjälm är exempelvis en femtondeplats i Nordiska Mästerskapen 1999 och en fjärdeplats på SM 1996 i juniorklass. Ett tag cyklade han för ett lag i Uppsala. Tävlingarna gav mycket, framförallt i den gemenskap som uppstod mellan de som var med och tävlade. Vissa träningspass kunde dock bli lite för mycket. Ett av dem var på Gran Canaria med några klubbkompisar.
Vi cyklade åtta timmar som längst en dag, vi hade ingen karta och hittade inte hem. Vi cyklade upp på 1200 meters höjd i shorts och kortärmat, så det blev lite kyligt när vi rullade ned och krafterna tog slut.
Så jobbar vi med nyheter