Då hade allting varit trevligare för Persson

En sträng kamrer snarare än en framåtblickande visionär, är en vanlig kommentar om hans ledarskap. Göran Persson har snart varit partiledare och statsminister i ett decennium. De flesta tycks vara eniga om att Perssons största bedrift är att han har lyckats hålla sig kvar vid makten så länge, vilket är mer än vad de flesta av hans kollegor och regeringschefer i Europa har gjort.

Själv är Göran Persson nöjd. Men det finns en sak som han ångrar, att han inte bjöd in centerpartiet till en koalitionsregering. Till Göran Perssons meriter hör att han resolut tog tag i 1990-talets ekonomiska kris och trots LO gjorde en hårdhänt men nödvändig sanering av statens finanser. Han hade dock inte haft någon framgång utan stöd av ett annat parti. Centerpartiet blev en del av det socialdemokratiska regeringsunderlaget i ett unikt samarbete 1995-1998.

I Arvid Lagercranz bok Över blockgränsen, bekräftar dåvarande ledartrojka i centerpartiet Olof Johansson, Per-Ola Eriksson och Anders Ljunggren hur smidigt samarbetet med Göran Persson och finansminister Erik Åsbrink fungerade. Det var också då som Göran Perssons kärlek till centerpartiet och Olof Johansson - som inte hade stått särskilt högt i kurs tidigare - tändes. Tillsammans genomförde de den största budgetsaneringen i mannaminne. Men samarbetet uppskattades verkligen inte av alla.

På ett sätt har Göran Persson en poäng. Samarbetet hade troligen blivit mer accepterat om centern hade behandlats som en fullvärdig part i en regering. Som det nu blev var det ett litet grabbgäng som stängde in sig i enrum och ställde respektive riksdagsgrupp inför fullbordat faktum. Om samarbetet hade varit öppet och förankrat kanske kritiken mot Olof Johansson inte hade blivit lika stark och han hade inte behövt avgå bara några månader före valet 1998.

På så sätt blev det politiska priset för Olof Johansson och han närmaste högt. Att det blev stopp i denna blocköverskridande samverkan är dock Göran Perssons eget ansvar. Han insåg naturligtvis att ett ännu närmare samarbete hade krävt en radikal omställning och modernisering av socialdemokraterna. Det är något som Göran Perssons inte ville, kunde eller orkade med. Det är därför som han nu sitter och drömmer om hur mycket trevligare allting hade varit om socialdemokraterna och LO hade gjort upp med sina 60-tals utopier. Nu är han tvungen att gå in i ännu en valrörelse med rumpan före.