I morgon har två år gått sedan alliansregeringen blev omvald. För Socialdemokraternas del har första halvan av mandatperioden präglats av temperaturer under medel, ihållande nordanvindar med enstaka avbrott för kastvindar och de senaste månaderna vissa solchanser. Att beskriva händelseutvecklingar i vädertermer är ett Anders Borgskt stilgrepp, icke desto mindre lämpligt för att illustrera S senaste år.
Partiet saknar fortfarande den stora berättelsen, är en vanlig förklaring till varför S inte längre lockar massiva opinionsskaror. Alliansen har övertygat med sin historia om Sverige. Vi är ett land och ett folk som vill jobba, vi vill göra rätt för oss och även de med låga löner ska belönas av det nya arbetarpartiet, har varit budskapet sedan valet 2006. Socialdemokraterna har efter folkhemmets fornstora dagar stått utan moderna lösningar, men däremot haft ett överflöd av inre kriser.
Sedan Stefan Löfven tog över har lågtrycket släppt något. Kanske har författarna och filmskaparna som dykt ner i S-arkiven inväntat just det, att släppa en bok om exempelvis Tobleroneaffären hade inte funkat när rubrikerna om Håkan Juholt var som svartast.
Under sensommaren har Margot av Bengt Ohlsson, Tobleroneaffären av Mikael Romero och Partiet av Eva Franchell packats upp i bokaffärerna och i fredags gick Kristina Lindströms och Maud Nycanders dokumentär Palme upp på biograferna. Reslutaten är varierande. Palme är ett verkligt gripande porträtt av en mycket komplex person, Tobleroneaffären har så många stilistiska och innehållsmässiga brister att man inte vet var man ska börja klagosången.
Men inte heller i den nya filmen eller i böckerna levereras den stora berättelsen. Att fokusera på personer är dramaturgiskt mycket mer tacksamt än att skildra en politisk rörelse.
Nu har S två år på sig. Det vore uppfriskande om alliansen fick en röd framtidsvision att tävla mot.