Dags för mer brylcrème
Sandy är kvar, men hennes sommarkärlek Danny är ny. När NYMOS på fredag har nypremiär på musikalen Grease är ensemblen betydligt mindre än i våras. Men känslan av 50-tal, brylcrème och stärkta underkjolar är kvar.
Det är ungefär tio personer från i våras som inte kunde vara med i höst, berättar producenten Anders Magnusson.
Men NYMOS valde att inte fylla på ensemblen med nya entusiastiska amatörer.
Det hade blivit en väldigt lång repetitionstid om vi börjat om från början med helt nya skådespelare. Istället har vi valt att plocka in Niclas Klingfeldt som var regiassistent i våras och Anna Stensson som var med i kostymgruppen och hjälpte till med ljuset. De kunde föreställningen rätt bra redan.
Vårens Danny, Daniel Larsson, är en av dem som varit tvungen att hoppa av, eftersom repetitioner i Nyköping inte gick att förena med det nya jobbet som restaurantchef på Wallmans Salonger i Stockholm. Så nu är det Markus Anglered som får ta på sig skinnpajen och vinna Sandys (Maria Karpathakis) hjärta.
Jag spelade lille Dogge i våras och har ju hört Daniel säga Dannys alla repliker massor av gånger. De sitter kvar nånstans därinne i huvudet, berättar Markus som format sin egen Danny. Lite coolare och lite lugnare än i våras.
Markus lockades till audition för Grease av flickvännen som varit med i flera av NYMOS uppsättningar. Han har jobbat en del som trubadur och har inga problem med sången. Värre är det med dansen.
Tja, du är kanske inte världens vigaste och har inte så väldigt bra svikt i knäna. Men du har en jäkla vilja att lära dig och har lätt att ta till dig nya steg. Det är huvudsaken, säger koreografen Annika Metsä uppmuntrande.
Som koreograf tycker hon bara att det är en fördel att ensemblen krympt sedan sist.
Nu har vi äntligen rejält med dansutryme på scenen, skrattar Annika som också fått möjlighet att justera en del saker som hon inte var riktigt nöjd med i våras. Nu har hon tränat in danssteg och rörelser med den unga ensemblen ett par dagar i veckan. Den som vill vara med i en NYMOS-uppsättning måste vara beredd att offra många kvällar och helger utan att få något annat än publikens uppskattning i lön.
Ibland frågar man sig förstås om det är värt att allt arbete. Men det är väldigt kul när man väl står där på scenen, säger Markus Anglered.
Premiärnerverna har han inte känt av än. Men han vet att det kommer att bli pirrigt strax innan ridån går upp på fredag kväll.
Sist var jag rätt skakis.
Och för Annika Metsä finns inte ens möjligheten att gå in på scen och göra sitt bästa under premiärkvällen. Hon får snällt sitta i publiken och hoppas att hennes danselever lyckas med stegen och inte dansar in i varandra.
Det är nervöst trots att man följt repetitionerna och vet att allt fungerar. Det är ju först på premiären som man får publikens reaktioner. Förra året satt regissören Ewa Westin och jag och höll varandra krampaktigt i hand hela föreställningen.
Så jobbar vi med nyheter