Dags igen för Gästabud
Det blir samma pjäs som sist. Samma borggård, samma skådespelare och samma matsedel. Men även om publiken inte bjuds på mycket nytt så gillar de uppenbarligen vad de får. Förra sommaren sågs Nyköpings Gästabud av 11 000 personer. Kanske blir det ännu fler i år.
I tjock vinterjacka följer inspicienten Siska Allen med i manuset, medan Rolf Jenners Tyrgils Knutsson och Roger Mikanders Magnus Ladulås drabbar samman.
Regissören Lasse Gustafsson avbryter, ber om lite mer ilska och förklarar hur han tänkt sig dialogen. Skådespelarna nickar att de förstått och tar om samma scen en gång till.
Visst kan det kännas lite motigt när man ska iväg och repetera på kvällen men när jag väl kommer hit blir jag alltid lika glad, säger NAM-teaterns Lasse Gustafsson som för femte sommaren i rad fungerar som gästabudsregissör ihop med Teater Sörmlands Rino Brezina.
Jag får umgås med människor jag tycker om och uppleva hur skådespelarna svarar på de idéer och önskningar jag har. Det är lika fascinerande varje gång att se när regiarbetet fungerar.
Dessutom erbjuds han ständigt nya arbetsuppgifter. Denna kylslagna måndagkväll repeteras en kammarscen med två personer. Kvällen innan hade Lasse 150 personer att ta hand om.
Då får man stå och dirigera hela gänget som nån jäkla fältherre. Det är folk överallt och det gäller att få dem att göra som man vill. Lennart Lidström som skrivit pjäsen var här en sådan kväll och sa det här är ju ingen repetition, det är en manöver.
Niclas Klingan Klingfeldt har också varit med sedan det nya Gästabudsspelets första år. Hans lismande och feminina Brunkow är en av publikens favoriter.
Jag har försökt göra Brunkow till en kul figur, men ändå låtit honom behålla sin farlighet. Han får aldrig bli löjlig, förklarar Klingan som skapade sig sin egen bild av Brunkow redan när han läste manus första gången.
Ibland får jag så mycket feedback från publiken att jag passerar gränsen och spelar över. Då gäller det att backa tillbaks och hitta rollfiguren igen.
De första somrarna var Klingan med på scen varje kväll, men det blev till sist för slitigt. Han var aldrig hemma och frun sa ifrån. Nu delar han rollen med Curt Ohlsson, men lägger ändå ner massor av tid på repetitioner och föreställningar.
Men han tvekar inte en sekund på frågan om timmarna på scen är värt allt slit.
Naturligtvis! Fast man kan ju fråga sig varför när man måste försaka allt annat. Jag tror det beror på att man får spela med alla dessa fantastiska människor och känna glädjen i att se publikens reaktioner.
Replikerna sitter ganska bra efter fem år. Men det finns alltid möjlighet att utveckla rollfiguren, tycker Klingan. Och nästa sommar får kanske han och resten av ensemblen något nytt att bita i.
Jag och Rino har pratat om att utveckla Gästabudsspelet, berättar Lasse Gustafsson. En föreställning måste förändras emellanåt.
En idé är att flytta fokus i pjäsen från tiden före Gästabudet till händelserna efteråt.
Men i år blir alltså det mesta sig likt. Även om Lasse utlovar fler knektar och lite mer dramatik.
Och så var då föreställningens längd. Varje år lovar regissörerna under repetitionerna att spelet ska bli kortare och varje premiär visar det sig att det är precis lika långt som året före.
Det är Rino som brukar lova att vi ska korta ner spelet. Jag lovar ingenting. Ha, ha. Men vi ska som vanligt försöka att korta en aning. Och vi tänker i alla fall se till att tempot är högt hela tiden.
Så jobbar vi med nyheter