Precis som att internet inte vore en tillräckligt ond bov, nu ska Sveriges Radio skrota sina gamla fina stenkakor! Det är lätt att låta som en bakåtsträvande dammråtta när frågan om arkiv och kvarlevor kommer på tal. I går blossade debatten upp när några mångåriga radiomedarbetare menade att public services gigantiska skivarkiv är hotat (SvD 2/7).
Det ska sparas och man offrar därför unik kompetens och inköp av musik. Rationaliseringarna gör att det blir svårt att hitta i arkiven och därtill stoppas skivutlåningen. Arkivet som används av SVT, SR och UR borde bli mer tillgängligt för allmänhet och forskare men besparingarna leder i motsatt riktning, rasar debattörerna och uppmanar regeringen att ta sitt ansvar.
Allvarligast ur ett längre perspektiv är att musiken riskerar att flöda bort från eftervärlden. Ljudfiler som köps in är i fel format för att kunna arkiveras och informationen om ljudet är knapphändig. Men finns det något värde i att Grammofonarkivet fortsätter att vara en av "världens största skivsamlingar"?
Svaret är ja. Sedan internet blev en allt mer självklar plats för mänskligt liv har historikernas oro tilltagit. Hur ska eftervärlden veta hur vi lever i dag; vad vi drömmer om eller skriver till varandra i förtrolighet? Sådant berättar vi i mail, whatsapp-meddelanden, chattar och telefonsamtal. Brev, fax, bokföringsböcker, tabeller och tusentals andra fysiska dokumentationsmedier används över huvud taget inte.
Historikerna dansar dödsdansen, för några år sedan gjorde de ett apart dagboksprojekt för att i alla fall några av mänsklighetens dygn skulle bevaras för framtiden.
Men att de historiska artefakterna (fysiska föremål) blir allt färre förblir ett olöst problem.Därför bör inga nedskärningar göras som skadar insamling och bestånd i Grammofonarkivet. På samma vis som Institutet för språk och folkminnen inte borde stänga sina arkiv i Lund och Umeå (Språktidningen 14/6).
Regeringen har fått mycket skäll för sin enligt kritiker marknadsliberala kulturpolitik. Huruvida stat eller mecenat ska bekosta olika delar av kulturen kan diskuteras. Men när det handlar om arkiv ska staten naturligtvis vara garanten. Det finns ingen ångra-knapp för att få tillgång till det förflutna.
Att riskera att kallas för dammråtta är något som kulturminister Lena Adelsohn-Liljeroth (M) borde kosta på sig. Risken finns till och med att rödvinsvänstern applåderar – i smyg.