Sista gången det hände var sommaren 2009 då statsminister Fredrik Reinfeldt fick leda Europeiska rådet. Sen trädde Lissabonfördraget i kraft och Rådet fick en permanent ordförande. EU har sedan dess blivit allt mer abstrakt för medborgarna eftersom det inte finns något enskilt land att rikta strålkastarljuset mot. Ironiskt nog var idén med Lissabonfördraget det motsatta. EU skulle få två ansikten som folk kände igen. Men att Rådets permanenta ordförande heter Herman van Rompuy och den utrikespolitiska chefen heter Catherine Ashton är det få som känner till.
Vi förknippar oss fortfarande med det land vi kommer från eller bor i. Identitetsbygget startade vid nationalstatens födelse i och med Westfaliska freden 1648. EU-grundarnas 50-talsvision om en europeisk identitet är fortfarande avlägsen. Taffliga försök med
PR-kampanjer, tävlingar och filmpris har varken gjort till eller från.
Unionen går i stället i den riktning som EU:s stamfader Robert Schuman förespråkade. Politiken ska skötas av dem som har makt och de ska ha kraftfulla verktyg för att fatta beslut. Internationell politik är för komplex för att vanliga människor ska kunna förstå den och bidra med något klokt, tyckte Schuman. Parallellen till i dag är att vetorätten har försvunnit på många områden inom EU tack vare Lissabonfördraget, beslut kan därmed fattas snabbare.
Inte minst i dagsläget det en välkommen utveckling.
EU:s ledare är folkvalda och länderna har med folkets mandat valt att gå med i unionen. Danmark kommer leda ministerrådet och arrangera möten, konferenser och diskussioner. Men det blir litet utrymme för det nationella egenintresset. Det är precis vad EU behöver.