Dans på gravens rand

Och ingen skrev melodier som han, ingen rörde sig så från djupaste förtvivlan i moll till dur och åtminstone glimtar av solen. Hela den tidiga romantikens spännvidd tonsatte han, från lyckan av att fotvandra i naturen till vinterns och livets isande ensamhet.
Ändå blev hans eget liv bara drygt trettio. Kanske visste han att 1828 skulle bli hans dödsår, för då fullbordade han de tre sista pianosonaterna och de sånger som fick namnet ”svanesång”. Plus den stråkkvintett som spelades i Gryt i torsdags och på många sätt kan ses som en svanesång och musikaliskt testamente av allt Schubert kunde och ville.
Musikerna i Gryt kommer från Sverige, Norge, Japan och Israel, och de kallar sig därför 4 Nations String Quartet. Men samspelet var på topp och tre av dem känner varandra från Camerata Nordica i Kalmar.
Primarien daniel Bard hade allt det som krävs för att leda spelet och dessutom glans i de mer solistiska delarna. Och från Torleif Thedéen och den djupa cellostämman kom drivande puls men också lugnaste andhämtning i det undersköna adagiot.
Där hördes också tydligast vilket snilledrag Schubert gjorde med att inte ha två altfioler utan två celli, varav den första kan sjunga i högt läge tillsammans med andrafiol och viola.
Och när det i de två sista satserna drog ihop sig till allt hårdare nappatag mellan liv och död var det en mäktig klangbotten och en mycket gripande musik: en sorgesång och dödsmarsch i scherzots triodel och i finalen en hårt tillkämpad dansglädje fast mest en dans på gravens rand, en grotesk ”danse macabre” med grimaser på slutet, allt detta sjuttio år före Gustav Mahler.
Om det var riktigt så här vildsint musikerna planerat sin tolkning får vi aldrig veta och det är inte så intressant heller.
Och intressant nog påpekade Torleif Thedéen under introduktionen i församlingshemmet före konserten att han som ”extracellist” med olika stråkkvartetter ofta är med om att musiken bär iväg i stundens hetta.
Det negativa denna kväll var väl att just introduktionen med goda förfriskningar och snittar annars bjöd på så tunn och svårhörbar information om musiken.