Dansar som om ingen ser mig
Och receptet för att få denna medicin att fungera är att ha riktigt, riktigt roligt.
Att resa runt i stad och land har länge varit en av favoritsysselsättningarna, men då jag ofta finner mig bankrutt och utan körkort så är det ganska svårt att utöva detta i praktiken.
Något annat jag gärna lägger tid på är att göra olika kollage av tidningsurklipp.
Detta kan dock också ibland orsaka ännu mer funderingar då många av urklippen är tänkvärda citat vilka har syftet att få folk att tänka efter.
Och då var jag där igen, på det där grubblande stadiet som jag så tappert försöker lämna.
Att festa var förut ett utmärkt bot mot allt detta tänkande, men det har nu blivit så svårt att lyckas med då jag är en perfektionist i vad jag anser vara roligt festande.
Sen så saknas den där viktigaste detaljen på de privatfester som anordnas: danstillstånd. Och till mitt stora förtret har jag hela fyra månader kvar till min 18-årsdag, så krogen får tyvärr vänta.
Men det var just då jag satt och var som grinigast över att livet suger som jag kom underfund med mitt bot. För om jag inte kan komma till dansen, så får väl dansen komma till mig!
Så för att lätta upp stämningen i min ibland lite gråare vardag så dansar jag helt enkelt. Inte koordinationsenligt och definitivt inte vackert.
Jag letar helt enkelt fram alla de där skivorna man hellre skulle dö än erkänna att man har kvar, som t ex Absolut 98 och Dance Hits 3. Är jag extra nere så får det gärna vara något i stil med klassikerna I will survive eller Im so excited.
Då jag laddat det jag i varje fall för mig själv kallar en riktigt het stereoanläggning med dessa låtar så är det bara att sätta igång. Jag dansar som om ingen ser mig; snurrar, hoppar och vrålsjunger till musiken.
Detta är ett lyckopiller utöver det vanliga vill jag lova.
Så jobbar vi med nyheter