Drottninggatan, vanligtvis ett av Sveriges största shoppingstråk, förvandlades i fredags till en plats av fasa och vansinne. Nu regerar sorgen och gemenskapen här.
En högtalarröst hörs från Sergels torg, men jag kan inte höra vad personen säger. Det går knappt att ta sig närmare manifestationen heller, för det är människor precis överallt. Vi som är här kan räknas i tusental. I övrigt är det ganska tyst; människor talar lågmält med varandra och många verkar vara lika tagna av att vara på platsen som jag är.
Längre upp på Drottninggatan står ett litet sällskap och diskuterar vilken väg lastbilen tog. Spåren i asfalten och betongsuggorna som flyttats skvallrar om vad som hänt här.
Jag går, orkar inte vara kvar.
Jag hade hoppats att jag aldrig skulle behöva göra en förstasida som den jag gjorde i fredags kväll (och som du, SN-läsare, såg i lördags). Men när det sker ett misstänkt terrordåd – och garanterat vansinnesdåd – i hjärtat av vår huvudstad, bara ett par mil från Nyköping, Oxelösund, Trosa och Gnesta ... ja, då har man inget val. Vi kände nog alla samma sak på SN-redaktionen: vi visste hur allvarligt det var och blev alla illa berörda - men vi måste göra jobbet, och göra det bra.
Först efteråt kommer tankarna.
Jag har gått på den där gatan i Stockholm, min hemstad, en miljon gånger. Just den här gången känns det som om jag aldrig gått där förut.