Det var natt, klockan var kvart i tre. Lilla Molly Uski Fagerström lyftes upp i pappas famn och blev buren till soffan i vardagsrummet. Mamma Emma fick sova vidare.
I mörkret drack hon en flaska Althera, modersmjölksersättning för spädbarn, och somnade i pappans famn. Han, Tommie Uski, la försiktigt ner sin lilla tjej i vagnens liggdel nedanför soffan.
Tre timmar senare hörde han mellantjejen, snart tvååriga Annie, ropa.
– Molly sover, Molly sover, sa hon. Det är väl bra, tänkte jag, att hon sover. Men…, säger Tommie och tystnar.
Sambon Emma Fagerström, som sitter bredvid i lägenheten i Stenkulla, faller in:
– Du sa, jag får inte liv i henne.
De berättar om det som hände för drygt ett år sedan. Om hur Tommie bar in Molly till mamma Emma i sovrummet. Om den kalla kroppen, om 112, om Tommies hjärt- och lungräddning på köksbordet. Om systrarna som fanns runt omkring och om ambulanspersonalen som kom snabbt fast det kändes som en evighet.
Hur reagerade systrarna?
– De var väldigt lugna, de grät inte förrän vi kom ut till ambulansen. Då blev Annie rädd, säger Emma.
Molly försvann snabbt med en ambulans och familjen följde efter i nästa. När de kom till Nyköpings lasarett fördes de till ett rum.
– De dödförklarade henne där. Jag har ingen aning om vad klockan var, säger Emma.
Annie, som snart skulle fylla 2, och Vilja, 4, hade precis förlorat sin lillasyster. Emma, 24, och Tommie, nyss fyllda 30, hade mist sin yngsta dotter.
Hela dagen, den 29 november 2015, satt Emma i ett rum med Molly. Hon satt där tills det var dags att föra kroppen till obduktion.
Hur kändes det?
– Oh, säger Tommie kort.
Emma förklarar:
– Det var nästan värre än att hitta henne död. Lämna ifrån sig henne och låta henne ligga ensam i ett kylskåp.
Första dygnen var Emmas mamma hos familjen. Emma åt sömntabletter för att få sova. Tommie, som precis hade bytt jobb som snickare, blev sjukskriven. Sedan blev han uppsagd, eftersom firman förlorat arbete. De levde på försörjningsstöd.
En kurator tog kontakt med dem direkt efter Mollys död, men paret tyckte att första och enda samtalet kändes lite fel. Tommie gick till vårdcentralen och bad om hjälp, men fick ingen bra kontakt med sin terapeut.
Han funderade mycket över hjärt- och lungräddningen på bordet i köket.
– Jag kände mig väldigt misslyckad. Att jag inte fick liv i henne. Om jag inte kunde rädda henne, hur kunde jag då ta hand om de andra två?
Han och Emma upplever båda att de hade svårt att få stöd efteråt. I större städer finns Spädbarnsfondens grupper för föräldrar som förlorat sina barn. I Nyköping driver Svenska kyrkan en samtalsgrupp, Sländan, men inte just när Molly dog.
Många skrev på Facebook och beklagade sorgen, men sedan blev det tyst från alla utom från de närmaste.
Vad säger folk när ni berättar?
– Man säger det och sedan är det slut. Folk blir jätteobekväma. Har man inte varit med om det, så händer det inte, säger Emma.
Vad säger ni när någon frågar hur många barn ni har?
– Jag säger alltid att vi har tre barn, fast bara två är hemma, säger Emma Fagerström.
Var fick ni stöd?
– Det var i grupperna. Bara på Internet, på Facebook, säger Emma.
– Det är andra som hade varit med om samma sak, säger Tommie.
– Vi är med i en grupp ihop. Sedan är jag med i en som bara jag är med i, säger Emma.
– Och jag är med i en annan, Föräldrar som har förlorat barn, säger Tommie.
Båda två vill att det pratas mer om plötslig spädbarnsdöd. De menar att alla sjukdomar som det går att göra något åt, får utrymme i samtal. Som barncancer eller hjärtebarn. Det är sådant som går att överleva – i motsats när ett litet barn plötsligt bara dör utan förklaring.
Emma och Tommie kände sig ensamma, men det var de inte. Tio pojkar och fyra flickor, inte ens ett år fyllda, dog i Sörmland under 2015. Ett av dem var Molly.
– Vi måste börja prata om det här. Först då kan vi göra något åt det, säger Emma, som har startat en insamling till forskning.
Tiden går, men Molly är alltid med familjen. De tänker på henne varje dag och går till graven ganska ofta. När hon skulle ha fyllt ett år, den 13 september, tog de med ballonger, tände ljus och köpte en present.
Annie och Vilja är också med vid graven.
Vad säger ni till dem?
– Vi säger att Molly inte kommer tillbaka. Att hon är i himlen med morfar, säger Emma.
– De pratar ofta om Molly, speciellt när det är fullmåne. Hej Molly, hej morfar, säger de och springer runt och vinkar. Speciellt Annie.
Häromdagen fick familjen en ny medlem. En liten pojke föddes på torsdagen.
– Det är en "hoppsan". Men det känns så naturligt på något sätt. Det blev naturligt att vi skaffade nya kläder, och vi har bytt plats på sängen. Det blir lättare att inte se Molly när man går fram.