Andra världskriget rasade i Europa när Marianne och Torsten råkade på varandra i Kungsträdgården.
Båda hade flyttat till Stockholm för jobb – han tjänstgjorde i flottan, hon arbetade för Esselte.
– Han var så lugn och trevlig att prata med, minns Marianne.
Nu sitter hon vid köksbordet i lägenheten i Oxelösund. Vid sin högra sida har hon maken Torsten, som hon under så många år delat glädje och sorg med. I dag är han svårt sjuk i demens och kan inte delge sin livsberättelse. Men Marianne har talets gåva och ett gott minne, hon berättar med värme och en stor portion humor.
När hon och Torsten träffades kände de genast samhörighet. Båda hade växt upp i Dalarna – han i Borlänge, hon i byn Sjörsjön utanför Sälen.
– Vi behövde båda kärlek och omtanke, hade båda saknat det i och med att vi börjat jobba så tidigt.
Hon var 17 år och han 18 när de träffades. Då hade de flyttat hemifrån flera år tidigare och lika länge försörjt sig själva. Ändå var de inte myndiga och fick be kung Gustav V om tillåtelse när de ville gifta sig.
Fyra dagar innan vigseln satt Marianne och Torsten sida vid sida på en bänk i den stora, tegelröda Högalidskyrkan på Södermalm. De var i väntans tider.
– Vi kramade varandras händer när lysningen lästes upp.
Mariannes föräldrar närvarande vid vigseln. Därefter kunde Torstens och Mariannes liv som äkta makar börja. De bosatte sig på Lidingö och nio dagar före Mariannes 19-årsdag föddes sonen Björn. Familjen utökades senare med John, Robert och Helena. Torsten gjorde karriär inom Tullen, fick på 1950-talet tjänst i Nyköping och Oxelösund, på 1970-talet i Västervik.
Marianne hade huvudansvar för hem och barn, lagade med glädje familjens välsmakande måltider.
– Det är väl därför som jag hållit honom kvar, säger Marianne, skrattar till och kastar en kärleksfull blick på Torsten.
Men hon hade också ett rikt yrkesliv.
– Jag har jobbat hela tiden, jämt och ständigt, berättar hon.
Hon är omhändertagande, har mest arbetat med att ge människor det de behövt. I Stockholm tjänstgjorde hon bland annat som dagmamma, på konditori och i fiskaffär, i Nyköping på mentalsjukhuset S:t Anna och inom kriminalvården i Oppeby.
– Hur vill man bli omhändertagen om man är sjuk? Jo, med kärlek och förståelse, säger Marianne bestämt.
I dag bor hon och Torsten i Oxelösund. Här i kuststaden är yngste sonen begravd. Här får de ofta besök av medlemmar i sin stora familj med både barn, barnbarn, barnbarnsbarn och barnbarnsbarnbarn.
Svärdottern Seija sitter med vid köksbordet vid intervjutillfället. Hon får erkänna sig besegrad av Marianne i diskussionen om yngste familjemedlemmens ålder. Marianne är visserligen 88 år, men hon har full koll.
I lördags firade Marianne och Torsten sin kommande jubileumsdag, tillsammans med ett tjugotal släktingar. I dag, tisdag, har paret varit gifta i 70 år.
Marianne säger att Torsten varit den bestämmande, men att hon och Torsten inte alltid varit sams.
– Man blir uppfostrade på olika sätt. Man har olika uppfattning. Man får diskutera lite då och då, prata igenom så man blir sams igen.
Nu har Marianne och Torsten åldrats tillsammans. De bor i trygghetsboende och vill dela varandras liv tills döden skiljer dem åt.
– Men jag försöker låta bli att tänka på den dagen. Den dagen får bara komma...