En nyckel till detta är förstås de uppträdandes erfarenhet. När musiken sitter i kropp och själ, och fingrar och stämband snällt gör det de ska i exakt rätt ögonblick med rätt känsla. När musikerna är så säkra att de kan släppa noterna för att lyssna på helheten och följa de andras minsta dragningar. När de kan spela jättefort som i Jubilee Stomp i går och ändå svänga med lätthet.
Kompet var nyckeln till allt i går: så lätt och distinkt med Mattias Puttonen som spelande slagverkare. Och Göran Lind som kan det där gamla sättet att liksom dra i strängen så att den smäller till. Och så att pulsen hoppar och skuttar av glädje.
Gruppen som var här på teatern i går kväll måste ha hyfsat gott självförtroende. Namnet Stockholm Swing All Stars är ju rätt kaxigt, inte bara som nu när de kom från Göteborgshållet och det kan reta alla som ogillar nollåttor. Utan också därför att All Stars brukar förknippas med Amerika och Superjazzmusiker.
Men det var just det de visade upp att de var i går. Att de hela bunten var bara bäst, tillsammans så tajt och lätt att det svängde skjortan. Och var för sig alla minst en hörvärd upp till en lysande solist.
I går var det Fredrik Lindborg som var allra mest på topp. Han tog verkligen för sig som tenorsolist med mer och mer glöd i Limbo Jazz, och gick också bakåtböjd under Karl Olanderssons som befallning utsträckta trumpet. Och spelade samtidigt. Sen bytte han blixtsnabbt till ylande klarinett och imponerade i ett långt solo på basklarinett med mustig klang och alltid intressanta tonföljder.
Karl Olandersson var väl rätt vattenkammat snäll än så länge som vokalist. Men jösses, vilken surprise att höra honom klippa till med långa toner långt upp i höjden. Och så skönt att höra opolerade solon med lite böj och pys och frän attack!
Effektivt, vackert, virtuost, ja Klas Lindquist vet man alltid var man har som hörvärd på både alt och klarinett.
På trombon gick Magnus Wiklund ibland sin egen väg: började sakta och svagt nerifrån och byggde uppåt. Och när det redan var sprut av sextondelar så draget blixtrade för mina ögon, så la han plötsligt in en räcka ännu snabbare toner. Omöjligt! Sedan spelade han jättevackert i balladen Chelsea Bridge med bara komp!