De särskilt ojämställda

I rapporten konstateras bland annat att målet för många unga är att bli en självständig individ som oavsett kön formar sin framtid. Det är värt att understryka. Självständigheten och individualiteten är viktig. I jämställdhetsfrågan kommer kollektiviserings- och kategoriseringsivern snabbt in och tar över. Det är ett behändigt sätt att åskådliggöra tendenser och beteenden som ett antal individer delar. Men det riskerar samtidigt att dölja att jämställdhet börjar och slutar med hur individer agerar gentemot varandra. Allt bygger på att vi lyckas se varandra som individer.

Sverige ser gärna sig självt som världsbäst på jämställdhet och är ett av de länder som kommit längst. Samhället är dock ingalunda jämställt. Positionen som en av de världsledande skapar god jordmån för uppfattningen om att det endast är några smärre bekymmer kvar att åtgärda. Även diskussionerna på seminariet fastnade lätt
i varför vissa särpräglade grupper behöver mer jämställdhetsträning, de särskilt ojämställda.
Problemet med att peka ut särskilda grupper är att det framstår som om det är exklusivt där som problemen finns. Eller att det bara är ett visst antal unga mäns värderingar och livsföring som avgör jämställdheten i framtidens samhälle. De är bara delar av ett stort pussel av individer.

På många håll lyser jämställdhetsdiskussionerna med sin frånvaro i den svenska gymnasieskolan, det är ett stort problem som Ojdå-rapporten sätter fingret på. Och i de klasser och skolor där jämställdhetsdiskussionen får utrymme riktas ofta energin främst mot utpekade problemgrupper, unga män på mansdominerade gymnasieprogram, unga män från muslimska hem och så vidare. Trots att skolans jämställdhetsuppdrag gäller alla.
Olof Jonmyren, politisk redaktör