De stora stjärnorna lyser rejält i Elling
Där någonstans finner vi de två utanförmänniskorna i Axel Hellstenius pjäs efter en roman av Ingvar Ambjørnsen.
Elling och Kjell Bjarne heter de och ska på försök klara sig på egen hand i en lägenhet efter vård på mentalsjukhus.
Enkla saker som att svara i telefon eller gå ut och handla ger dem panikångest, men gradvis lär de sig det som är självklart för oss vanliga.
På vägen får vi skratta gott, inte åt dem utan tillsammans med dem, medan vi känner igen oss i dem.
Uppsättningen på Vasateatern i Stockholm är riktigt underhållande, fast (oundvikligen) gjord med grövre medel än filmen som för några år sedan drog stor publik på de svenska biograferna.
Speciellt i början fnissar och skrattar publiken åt allt de gör, men bortsett från några publikfriande grovheter infinner sig snart en ärlig och härlig kontakt mellan scen och salong.
Johan Ulveson är den intellektuelle morsgrisen, en pedantisk kverulant, en blekfis i beige klädsel, en tunn liten pratmakare med en vass profil av hackspett och skäggdopping. Hans gångarter växlar ständigt karaktär. Och hans allt spattigare technodans med golvmoppen är ett virtuosnummer.
Rolf Lassgård är helt hans motsats. En stor och stark lufs, lik Lennie i Steinbecks Möss och människor, snäll och kärlekslängtande, långsam och bonnig på nån sorts dialekt, farlig i sitt föräldrahat men röd i ansiktet av lyckligt känslosvall när han hittar livet.
Övriga roller med Gustaf Hammarsten och Jessica Liedberg är inte alls lika levande regisserade.
Filmen Elling har förstås många av er redan sett. Och har ni ebb i kassan går det faktiskt lika bra att hyra den en gång till eller köpa den. Mycket billigare än teaterbiljetter blir det och finliret i filmen är lysande.
Så jobbar vi med nyheter