De viktiga orden som ambassadören missade
Vi hade tänkt oss ett lugnt museibesök, men hamnade istället mitt i en politisk jättekonflikt.För bland tonfiskmackorna och kaffemuggarna i Historiska Museets vanligtvis rätt sömniga fik, sprang museichefen, upprörda konstnärer och nyfikna journalister hela lördagen fram och tillbaka.
Själva tog vi oss också ut i vinterkylan och stod där huttrande en stund och försökte förstå hur konstverket kunnat väcka sådan vrede.
Visst finns det en vilja att provocera när man döper ett konsertverk till Snövit och sanningens galenskap och låter fotografiet av en palestinsk självmordsbomberska flyta omkring i en kritvit båt på ett hav av blod. Via sagan går våra associationer direkt till en oskyldigt offrad liten flicka.
Men installationen på Historiska Museets gård består av flera delar. Och den som läser texten på museets vägg kan knappast missa det budskap som konstnärsparet Dror Feiler och Gunillla Sköld Feiler vill förmedla att våld föder våld i en spiral som i Mellanöstern tycks växa lavinartat.
I texten talas uttryckligen om hur den 29-åriga juristen Hanadi Jaradat mördade 19 oskyldiga civila när hon sprängde sig själv i luften på en israelisk restaurant, efter att hennes man dödats i en sammandrabbning med israeliska säkerhetsstyrkor.
Mördade. Oskyldiga. Civila. Det är tre starkt värdeladdade ord som Israels upprörde ambassadör Zvi Mazel helt måste ha missat. Eller valt att bortse ifrån.
Dror Feiler och Gunillla Sköld Feiler vill alldeles säkert provocera, men det är nästan omöjligt att uppfatta deras installation som ett försvar för självmordsbombare.
Snarare är konstverket ett försök att sätta in det obegripliga våldet i ett sammanhang. Vad gör en välutbildad tvåbarnsmamma så förtvivlad att hon väljer att spränga sig själv i luften?
Det går inte att komma ifrån misstanken att just denna avsikt retar Israels ambassadör och Sharonregeringen som applåderat hans insats. Vill de hellre att palestinska självmordsbombarna betraktas som blodtörstiga förvirrade terrorister, än som desperata offer för en politisk situation som gör vardagen lika vidrig för både israeler och palestinier?
En våning högre upp i museet vandrar vi nästan ensamma omkring i utställningen Memento Mori och upptäcker att den omänskliga livssituationen i Mellanöstern lämnat avtryck även här.
På två fotografier ligger liken i rad i vita svepningar. De till vänster föll offer för en israelisk bombräd mot ett palestinskt flyktingläger. De till höger dog när en palestinsk självmordsbombare sprängde sig själv ombord på en buss.
De anhöriga, som desperata skriker ut sin sorg vid raden av kroppar, ser precis lika förtvivlade ut på båda bilderna.
Snövit och sanningens galenskap berättar på ett mer poetiskt sätt om desperationen som allt detta meningslösa våld föder. När Israels ambassadör talar om antisionism och angriper konstverket, blir det pinsamt tydligt att även han är en del i den våldsspiral som Dror Feiler och Gunillla Sköld Feiler velat skildra.
Omedvetet blir ambassadören en del av installationen. Så kan det också gå, när man handgripligen försöker tysta kulturen.
Så jobbar vi med nyheter