Deckaren som samhällskommentar
Uppsala bjuder på många spännande och intrigerande miljöer, menar deckarförfattaren Kjell Eriksson. Snart kommer han senaste bok Nattens grymma stjärnor, som liksom de tidigare är en kommentar till det moderna samhället.
Den är jag verkligen mycket nöjd med. Jag brukar inte vara det, du vet man är självkritisk och osäker på det man har skrivit. Men med den här känner jag att den funkar bra, säger Kjell Eriksson.
Skälet till kvaliteten tror han beror på att han har haft gott om tid att skriva. Tidigare har han varit trädgårdsmästare parallellt, men nu är handelsträdgården såld.
Nu har jag en eon av tid att göra av med. Det känns som om boken är lite mer genomarbetad. På sikt var det omöjligt att kombinera jobben. Det var som att inget blev riktigt bra. Jag visste med mig att jag kunde skriva mer och bättre.
Nu har det blivit en kriminalroman om året de senaste sex åren. I avdelningen självskryt, som Kjell Eriksson uttrycker det, har alla de fem tidigare deckarna nominerats till bästa deckarroman av Deckarakademin. 2002 fick han den utmärkelsen för Prinsessan av Burundi.
Arbetet som trädgårdsmästare gjorde att författardebuten i 40 års ålder inte var så dramatisk. Kjell Eriksson hade en bana att falla tillbaka på. Han testade att skriva en novell till lokaltidningen om en död pojke som hittades under en gran. Historien fascinerade och grep tag i honom.
Jag tänkte att det här skulle passa som en roman. Jag visste inte vad som hade hänt i historien, jag bara jobbade mig fram som en polis, trevade mig fram i blindo. Jag hade skrivit över 75 procent av boken innan jag visste hur den skulle sluta, säger han.
Resultatet blev boken Den upplysta stigen. Att han hade skrivit en deckare förstod han först när den nominerades till bästa kriminalroman. Han fick blodad tand och fortsatte att skriva om Uppsala och dess miljöer.
På den vägen är det, menar han och tillägger att han aldrig har ont om idéer. De bara kommer.
Kriminalroman är en väldigt tacksam form av litteratur att skriva. Det finn driv i den och den känns trygg, även för läsarna, tror jag. Det finns ingen risk för att det kommer ett postmodernistiskt experiment mitt i allting, säger Kjell Eriksson med ett skratt.
Men framför allt är det en bra form för att beskriva och kommentera samhället. Jag tror att folk vill läsa deckare därför också, de är en kommentar över samtiden. Sådana där pusseldeckare, där man ska försöka komma på vem i byn som är mördaren, avskyr jag. Det intresserar mig inte alls.
Nu grunnar han på nästa deckare som han tror ska vara i restaurangmiljö. Samtidigt har han ett gigantiskt bokprojekt på gång. En bok som han har samlat material till i tre år.
Den ska börja i Spanien 19367 och avslutas i en uppländsk by 2002. Det ska bli en blandning av Tolstoy och Hemingway tänkte jag, haha! Jag har skrivit lite på prov men jag vet ännu inte om jag förmår detta gigantiska projekt. Jag är nästan lite skraj för att sätta i gång.
Så jobbar vi med nyheter