Hur glad blir man över att få ett pris för sitt skrivande när man redan fått ett tiotal? Jätteglad, om man får tro Niklas Rådstr.
– Det fanns anledning att öppna en flaska till middagen även om det var en vardag. Jag är inte sådan som är trött på att få priser.
Delblancpriset instiftades 2011. Det delas ut till minne av författaren som växte upp i Vagnhärad och ska, enligt stadgarna, gå till någon som "varit verksam i Delblancs anda". Niklas Rådström tycker att begreppet är komplicerat.
– Tolkar vi det som att man inspireras av någon så inspireras jag snarare av sådant jag inte riktigt gillar, men känner att jag hade kunnat gilla om jag fått göra det lite annorlunda. På det sättet kan jag inte säga att jag verkar i Sven Delblancs anda, för hans verk är färdiga.
Träffades de någonsin? Nej, inte vad Niklas Rådström kan minnas. Däremot skickade de en del brev och böcker till varandra under Sven Delblancs sista år i livet.
– Det började med att han hörde av sig apropå en text som jag skrivit i Dagens Nyheter. Exakt vad den handlade om minns jag inte, men det kom att bli så att vi hade lite kontakt. Jag har någon bok hemma med dedikation från Sven.
Så värst mycket har han inte läst, hävdar han – "sju, åtta böcker kanske". Men visst uppskattar han Delblancs penna.
– Han var en fin författare. Jag tycker om de lite mer självbiografiska böckerna, och så uppskattar jag hans bredd. Han höll en bra balans mellan det folkligt berättande och det konstnärligt intressanta.
Du har också en stor bredd.
– Ja, nästan för stor. Jag har haft svårt att hålla mig vid min läst.
Niklas Rådström debuterade 1975 med diktsamlingen "Med tystnad närbesläktade dikter". Det faktum att pappan, som gick bort när han var tio år, varit romanförfattare fick honom att vilja slå in på en egen stig.
Sedan blev det romaner i alla fall. Och film- och teatermanus. Och artiklar. Och essäer. Hyllad och prisbelönt har han varit under hela resan.
– Det har gått rätt bra, det har det gjort. Men det är inte så att jag blivit stormrik på kuppen.
Behöver man fortfarande bekräftelse när man nått så långt som du?
– Det behöver man absolut. Den dagen man känner en trygghet i att det man skriver är bra, då tror jag att man är illa ute. Däremot är man väl inte så nervös över vad recensenterna ska tycka längre. Det handlar om helt andra saker, som om vad som är gångbart för stunden. Den verkliga belöningen är när du är på en teateruppsättning där du har skrivit manus och ser publiken sitta så här.
Han härmar någon som sitter framåtlutad. Storögd. Engagerad.
Just nu spelas en version av Niklas Rådströms "Bibeln" på Stockholms stadsteater. Den tycker han inte är bra. Alls. Det har ryktats att manusförfattaren åkte hem i pausen, och han bekräftar att så var fallet.
– Det jag kan säga om det är att jag känner väldigt stor respekt för skådespelarna och deras arbete. Men tyvärr är det här en uppsättning där jag inte riktigt känner igen min text. Allvarliga saker måste överräckas med lätt hand. Annars blir det propaganda.
Det där med den lätta handen återkommer i juryns motivering till varför Niklas Rådström får Delblancpriset. "Genom att förena stor lärdom med mild humor når författaren en bred publik", står det bland annat.
Författaren i fråga blir glad när han får höra motiveringen.
– Det där var väldigt fint. Jag kan känna igen mig i det, faktiskt.
Niklas Rådström jobbar sedan 2012 halvtid som professor vid Stockholms dramatiska högskola. Skriver gör han så ofta han kan – just nu på en roman som delvis utspelar sig på 1500-talet.
– En av de finaste saker jag läst om mig själv är att "man vet aldrig hur nästa bok av Niklas Rådström ska se ut". Så vill jag att det ska vara.