Demonstranterna och spöken som inte finns

Under mötesdagarna demonstrerade vissa grupper till försvar för individens integritet, andra mot asylpolitik i allmänhet. Kritiker mot det så kallade Stockholmsprogrammet menar nämligen att det är ytterligare ett steg i den senare tidens övervakningshysteri och stänger ute asylsökande.
Enligt justitieminister, Beatrice Ask, målar dock kritikerna fan på väggen och skapar spöken som inte finns. Hon menar att det är just balans mellan individens integritet vid informationsutlämnandet och arbetet med brottsbekämpning som ska värnas.
Stockholmsprogrammet berör många känsliga frågor och spänner över ett flertal rättsområden. Gränsöverskridande brottsbekämpning är ett exempel, en gemensam asyl- och flyktingpolitik är ett annat. I egenskap av ordförande är det Sveriges roll att ena länderna kring en lösning. Problemet är att synen på bland annat invandring och asyl varierar länderna emellan och då uppstår det 27 olika recept på hur frågan ska hanteras. Kanske är det någonstans i jämkningen mellan önskan om hårdare tag mot papperslöshet, främst kring medelhavsländerna och att underlätta arbetskraftsinvandring som asylsökande drabbas.
Demonstranternas fraser om öppenhet och integritet är fina ord men i förhållande till ett konkret och komplicerat program så framstår det som flummigt. Likaså att generellt demonstrera emot asylpolitiken. Det är med andra svårt att läsa in ett alternativt förslag. Men med dessa svårgenomträngliga texter och slutna diskussionsforum så är det heller inget man vare sig kan eller ska kräva av demonstrationer.
Camilla Lindberg, sedermera känd som folkpartisten som sa nej till FRA, menade att mötesdagarnas demonstrationer sänder en signal till makthavarna. Rätten att demonstrera är en grundbult i ett demokratiskt samhälle, ansvarsutkrävande är en annan. Så även om kritikerna har överdrivna farhågor så tydliggörs en mycket känslig fråga: vem kan dra i nödbromsen?
Om en gemensam politik för frihet, säkerhet och rättvisa ballar ur, och faktiskt drabbar rätten till privatliv, hur stävjas ett sådant missbruk? Eller om "hårdare tag mot illegal invandring" betyder inhuman asylpolitik, vem får det ogjort? När sådana frågor blir hängande i luften, kan även en trofast EU-förespråkare börja tänka paranoida tankar. Inte bara skulle Stockholmsprogrammet behöva förklaras, farhågan att Unionen håller på att bli nya Storebror måste bemötas.