Förra veckan kom beskedet att den tidigare amerikanske fotbollsspelaren och skådespelaren O.J. Simpson friges villkorligt efter nästan nio år i fängelse.
I söndags visades den tredje delen av sammanlagt fem i den Oscarsnominerade dokumentären "O.J.: Made in America" på SVT. Händelseförloppet kretsar kring Simpsons uppgång och nedgång.
Även om dokumentären inte tillför särskilt mycket ny information gällande vad som faktiskt hände i korridorerna och rättegångssalarna i vad som kommit att kallas för "århundradets fall", så är den onekligen en fascinerande odyssé över inte bara en enskild människas öde, utan även en berättelse om något större – en berättelse om USA.
En berättelse om en klassresa som nästan saknar motstycke, om diskriminering, rasmotsättningar, fattigdom, hat, massmedias samhällsroll, en förödande kändiskultur och om det amerikanska rättsväsendets politisering. Det är en svindlande bergodalbana som får en att stanna upp och tänka till ofattbart många gånger.
På 60-talet började samhällsproblemen i USA tränga sin in på sportens område. Flera afroamerikanska profiler som Muhammad Ali, Bill Russel, Lew Alcindor och Jim Brown tog ställning i den pågående medborgarrättsrörelsen. De försvarade principen och skadade sina affärsmöjligheter. Ett av de ögonblick som stannar kvar längst hos en är när O.J. i samma veva börjar komma uppåt i samhällshierarkin och tillbeds att ta ställning. Men han vägrar. Han lever i sin egen värld.
Summa summarum är dokumentären en välkommen och brutal transparent skildring av ett sannerligen mångfacetterat land som aldrig upphör att förvåna en. I alla fall inte mig. Både på gott och ont.