Decennier av prat om mångfald, feminism och miljöarbete är inget mer än just prat.
Sverige har under efterkrigstiden haft en priviligerad ställning. Tack vare vårt relativa välstånd har vi haft energi och resurser att bry oss om genusfrågor, sopsortering och nyttig mat på dagis. Det är lyxprojekt i de flesta av världens läder. Där är det fortfarande modernismens ideal som styr samhällsutvecklingen. Värdena springer ur 1700-talets upplysningsprojekt och fixstjärnorna är snabbare, högre, starkare. Mångfald, lika löner och hållbarhet kan man kosta på sig först när de materiella behoven är tillgodosedda. Den kampen bygger på postmoderna värden och har individens självförverkligande som mål.
Alliansen har efter finanskrisen applåderats av stora opinionsskaror. Ekonomin har klarat sig bra. Men konkreta ambitioner och effekter för ökad jämställdhet, hållbar utveckling och medmänsklighet har strukits från agendan utan större protester i de inre leden.
Socialdemokraterna försöker för andra gången i rad lösa sin kris genom att sätta en etniskt svensk, medelålders man på ledarposten. Inte för att det måste vara något fel på Stefan Löfven. Men mångfald och feminism har varit förbluffande frånvarande i debatten.
I Sverige tror vi oss förespråka de existentiella postmoderna värdena, där vinst i form av pengar eller procent inte ska uppnås förbehållslöst. Men kriserna avslöjar vad många politiker och väljare egentligen tror på. Snabbare, högre, starkare ska fortfarande uppnås på de gamla premisserna. 1700-talets framgångsrecept används fortfarande.