Den blyge som blev stor
George Harrison är död. Länge var han den blyge, tillbakadragnegitarristen i The Beatles.
För hur skulle "Ticket to ride" eller "Day tripper" låta utan George Harrisons lika enkla som naturliga introspel? Eller "A hard day´s night" utan hans distinkta dissonanta kadansackord?
George Harrison var en ur-Beatle. Han fanns med redan från början i Liverpool på 50-talet när John Lennon och Paul McCartney bildade the Quarrymen som senare blev The Silver Beetles och som slutligen formades till The Beatles.
Det var Paul McCartney som lärde George att spela gitarr. Så småningom visade han också stora talanger både som sångare och kompositör, när han väl fick chansen.
Hösten 1965 kom albumet "Rubber Soul" där George Harrison introducerade den indiska musiken genom att spela sitar på John Lennons märkliga trekvartstaktsballad "Norwegian wood". Halvåret senare "Revolver", mästerverket som förebådade "Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band", där George Harrison hade tagit steget fullt ut och spelade sitar tillsammans med en indisk ensemble.
George Harrison fortsatte att utvecklas musikaliskt alltmedan The Beatles kollektiva konstnärsskap dalade. På gruppens allra sista album "Abbey Road" (1969) var det George som komponerat de två mest minnesvärda och klassiska styckena, "Something" och "Here comes the sun".
Solokarriären blev dock ojämn. Debuten "My sweet Lord" var en världshit, men samtidigt kändes det inte som om George Harrison var riktigt intresserad av sin stjärnstatus. Hans sångröst var känslig, den ägde en värme och godhet som inte passade in i 70-talets rätt tuffa, hårdrocksklimat. Han arrangerade den allra första stödkonserten med rockmusikens världsartister, "A concert for Bangladesh" i början av 70-talet, epokgörande på sitt sätt.
Men det är som musiker, sångare och kompositör i The Beatles jag minns George Harrison.
Så jobbar vi med nyheter