I hemlandet lever denna musik och finns rikhaltigt på skiva. Hos oss hör vi den sällan, och det var därför roligt att Annica Nilsson och Torbjörn Söderquist i går tog med sig den och historiska instrument och kostymer till NK-villan.
Helst hade jag önskat en sal i Nyköpingshus med stearinljus och mer rymd åt klangen. Men snart gick det att se män och kvinnor vid hovet framför sig, deras intriger och kärleksbekymmer, promenader i parken och lek med Cupido och andra antika figurer samtidigt som de visste om livets korthet och dödens visshet.
John Dowland var förstås självskriven, melankolikern som i dag skulle fått lyckopiller men då skrev om tårar och suckar
efter kärlek. Sorgen besjöng han som en döende svan och en halvtonsskala uppåt var sprängfylld av längtan.
Här var det öronvilande med den spröda lutklangen och den nedtonat raka sången, säkert underbart också för Annica Nilsson som omväxling till pådraget som korist på Stockholmsoperan.
Med Henry Purcell lämnade vi det elisabetanska hovets glans för ett puritanskt samhälle med stängda teatrar men ett större uttrycksregister i sång och musik. Riktigt bra här blev sångerna om kärleken och musikens makt till tröst och glädje.
Den engelska guldålderns sånger fick liv
Låt oss gå tillbaka till sent 1500-tal och en bra bit in på nästa sekel. Från den tiden har vi inte särskilt mycket svensk musik. Annat är det med England, som då hade en guldålder med namn som John Dowland och senare Henry Purcell.
Så jobbar vi med nyheter