Den gamle och havet
Nere på bryggan står sjöboden, där ligger båten och ovanför kullen skymtar boningshuset. Alla fyra har haft en central roll i Bengt Blohms liv.
Han är mjölnarsonen från Skeppsta gård i Björnlunda, Gåsinge socken som kom till Hartsö och fann kärleken. Det var krigsåret 1943 och Bengt hade kommit till ön i februari för att hugga brännved. Han är fortfarande kvar.
Min fru Ingrid har alltid bott här och är född i en stuga här uppe. Hennes släkt har anor från 1590-talet för det finns nedskrivet att prästen från Bäringe socken åkte ut till ön och då fick släkten ställa upp på husförhöret och läsa katekesen.
Han gifte sig med sin Ingrid och började som dräng hos svärfar innan han blev arrendator på Fågelö i drygt tio år. 1958 tog han över arrendet på Hartsö efter Ingrids pappa och var arrendator fram till 1990 då han pensionerade sig.
I arrendet ingick att rensa och handgräva diken och att underhålla fastigheterna. Men det var fisket som skulle ge den största inkomsten.
Ål, gädda, abborre, flundra och sik fiskade jag under kriget och inpå 70-talet. Kaffe och socker köpte vi förr men annars var vi självförsörjande. Vi tog säl, helst ungsäl för de hade finast kött. Skinnet sålde vi och späcklagret kokade vi till sältran. Det använde vi istället för linolja och blandades i färgen när huset skulle målas till exempel.
Livet på ön kunde vara väldigt slitsamt. Ingrid skötte hushållet och djuren och Bengt fiskade.
Under vissa perioder jobbade han nästan jämt för att hinna med.
På våren skulle fisken landas i Studsvik klockan sex på morgonen. Hela dagen fram till tio på kvällen hade jag att göra med bland annat att harva hemma på ön. Från klockan tio till klockan tolv på natten sov jag och då satt hustrun och stickade bredvid mig för att hindra mig från att sova för länge. När klockan var ungefär tjugo över tolv på natten så gick vi ut med båten svärfar och jag för att fiska tills det var dags att gå till Studsvik. De veckorna somnade jag direkt efter arbetet på fredagen.
På vintern gick Bengt med smör och ägg på en kälke från Hartsö till Källvik för att byta till sig andra varor. Han började åtta på morgonen och var framme åtta på kvällen. Men ibland var de isolerade i flera veckor innan isen var stark nog att bära en människa. Och när isen var borta var det dags att gå ut och fiska med båten istället även om det var dåligt väder.
En mörk januarimorgon någon gång på femtiotalet gick vi ut på sjön när det var snöstorm och det hade blåst sydlig storm med grov sjö och det skulle bli nordlig kuling. På väg ut mötte vi fiskare på väg in som sade till mig att vända. Jag hade bara min åtta meters öppna ekbåt med tändkulemotor och när vi kommit ut en bit söder om Landsort fick jag en riktig körare så kompassen flög upp och gick i kras. Men det var ju nordan så jag visste ungefär var jag var. Den gången blåste det 29 m/s men det slutade väl. De som säger att de inte blir rädda i en sån situation ljuger. Det var hemskt.
Även om det var ett hårt liv därute fanns det många glädjeämnen också. Skärgårdsborna ordnade ibland fester ute på öarna och då gick det livat till. På Hartsö ordnades fiskarfester och det var ibland rejäla tillställningar.
Här nere vid vattnet kunde vi sitta och äta sill och potatis och dricka nubbe. Det var på femtiotalet när vi hade fiskarfest nere i hamnen och fiskare från öarna runtomkring kom hit. Då var det fullt med folk i skärgården. När logen var lövad dansade vi till fem på morgonen och då tuffade båtarna hemåt. Det var en glad och härlig stämning men man fick ju hålla efter en och annan gubbe som var svår på flaskan.
Så jobbar vi med nyheter