Den rolige pessimisten

Ända fram till sin död 1992, ja även några månader därefter var Sven Delblanc mycket läst och uppmärksammad. Hans mörka och kämpande böcker från sjukdomsåren tillhörde samtidigt hans allra starkaste litterära prestationer och minnet av den folkkära tiden med Hedebyborna satt i.
Nu råder tystnad kring hans gärning, så som det blir innan den första renässansen kommer. Att den kommer tar jag för givet, få författare kan mäta sig med Delblanc som skildrare av det moderna Sveriges förvandling eller som idéförfattare kring människans utsatthet mellan tvång och frihet.
Delblanc kunde pendlaganska våldsamt. Rörde sig mellan folklustspelet och svårmodet, eller som han själv karaktäriserade sina texter, en blandning av bondkomik och Dostojevskij. Vådligt lärd dessutom och med en kämpande pessimism som nog passade kynnet i det här landet bra, läst i arvet av religionsgrubbel och evigt mörker.
Strax innan julhelgen blev det läsbrist och jag grep tag i hans Gunnar Emmanuel. En egendomligt skruvad berättelse som nog tillhör hans minst lyckade opus. Om Hälsingestudenten som dras in i historiens grymheter och bokstavligen äts upp av dess cynism och råhet mot vilka hans goda och fumliga humanism ter sig som en troskyldighetens svensktoppslåt bland helvetets alla körer. Alltmedan han för evigt ser sig om efter sin förlorade kärlek, sin Beatrice i avgrunden. Det handlar, som det jämt gör hos Delblanc, om frihetens omöjlighet och tyranniets oundviklighet.
Det gör det också i skriften Röster om Sven Delblanc, där rösterna är hämtade från ett ABF-seminarium arrangerat i samarbete med det sörmländskt baserade Delblancsällskapet i fjol. En mängd olika skribenter och litteraturvetare ger där sin bild av författaren och människan Delblanc, från de lokalpatriotiska runt Trosa och Vagnhärad till de mer höglitterära.
Alla har de väl rätt i något litet. Anders Ehnmark ser honom som den allvarlige, men evige studentgycklaren, lärd och kritisk, många skriver om hans tyranniske fader, den som återkommer i verk efter verk och i allsköns symboliska gestalter. Alla har de som sagt rätt, och bilden sammantagen är just det som fascinerar med Delblanc.
Den lärde rabulisten, den folklige akademikern, förtvivlaren som var så ohyggligt rolig och så naket utlämnande. Grubblaren från allas vår urbygd, den spefulle sanningsägaren som finns i varje släkt, på varje kalas. Eller åtminstone fanns, redo att utslunga sina sanningar över byns eller släktens ofullkomligheter efter ett glas eller två, förskräckande och roande i samma utsträckning.
Det mörka landet är ett centralt begrepp hos Delblanc, och mitt i denna förtvivlans utpost står ett blomstrande träd, ett körsbärsträd i skogens dunklaste glänta, överhöljt av ljus och hopp.
Mer instrumentellt kunde man kalla detta hans kämpande pessimism, hans besatthet vid mörkret som fick kontur och form först när strimman av ljus föll igenom det. Där finns den yttersta anledningen till varför man bör återvända till Sven Delblanc och hans böcker.