Den som tar ansvaret borde själv avgå
Konstitutionsutskottets utfrågning av statsministern och utrikesminister Laila Freivalds blev ett antiklimax.
Katastrofkommissionen har redan tidigare slagit fast att det är Göran Persson som bär det yttersta ansvaret för det kaos som rådde i regeringskansliet och utrikesdepartementet, och som gjorde att de svenska hjälpinsatserna fördröjdes.
Den organisation för krisberedskap som skulle ha funnits i regeringskansliet fanns inte. Sedan Göran Persson själv har samlat på sig all makt blir därför den avgörande frågan hur han har levt upp till sina åtaganden.
De öppna och många gånger intressanta utfrågningarna i konstitutionsutskottet har visat att regeringskansliet hade tillräckligt underlag för att dra igång en organisation redan på annandagens morgon. Ändå dröjde det över ett dygn innan Göran Persson fick klart för sig tsunamikatastrofens omfattning och tre dygn innan den första sjukvårdstransporten och de första flygplanen skickades i väg för att undsätta de nödställda svenskarna i Thailand.
Varför det dröjde har vi fortfarande inget svar på men tre olika förklaringar är tänkbara:
Göran Persson själv och hans medarbetare har försökt få det att framstå som om han helt enkelt inget visste. Den information som fanns nådde aldrig upp till de högsta chefstjänstemännen, till utrikesministern eller till statsministern.
Göran Persson visste men svenska charterturister i Thailand var inget som regeringen brydde sig om. Persson underströk själv att det var första gången som regeringen hade skickat svensk sjukvårdspersonal för att vårda svenskar utomlands. En principiellt viktig fråga som uppenbarligen tog en hel del tid att reda ut var hur långt regeringens ansvar för svenskar utomlands egentligen sträcker sig. Statsministern fick det att låta som att regeringen visserligen hade vaknat sent, men att man sedan gjort mer än man borde.
Göran Persson har skapat en organisation och en kultur omkring sig som gör att ingen vågade agera, varken på utrikesdepartementet eller i regeringskansliet, innan han som bestämmer själv reagerade.
En maktfullkomlig statsminister och ett utrikesdepartement med för många protokollbärare verkar vara den sämsta tänkbara kombinationen i en nationell katastrofsituation.
Den som säger sig ta ansvar för det bör avgå.
Så jobbar vi med nyheter