Den tyska romantiken finns här i Sörmland

Ja, det är ju inte konstfilm precis, säger Liane Foresdieri med ett snett leende.
Hon spelar huvudrollen i filmen Die fraue am Leuchtturm, Kvinnan vid fyren som är den 14:e i Inga Lindström-serien.
Liane står i det organiserade kaoset i avgångshallen på Skavsta Flygplats. Varje medlem i det drygt 30 personer starka filmteamet fungerar som en kugge i ett välsmort maskineri. De rör sig hemtamt bland kablar, hörlurar, monitorer och spotlights på stativ.

Nyfikna som väntar på att checka in sina väskor eller är där för att säga hejdå till nära och kära betraktar inspelningen. Barska män med gula reflexvästar ser till så att ingen
oönskad hamnar innanför den med orangea koner avgränsade scenytan.
No photograph, säger de när SN:s fotograf vill fånga inspelningen på bild.
Bitte! ropar någon och alla (ja, alla tyskar i alla fall) faller i tystnad inför tagningen. Scenen som spelas in är filmens inledningsscen: En ung kvinna från Stockholm ska åka på semester med sin pojkvän. Men en advokat meddelar henne oväntat att hon fått ärva en fyr.

Drygt sju miljoner tyska tv-tittare följer filmserien Inga Lindström. I år är det tredje sommaren som filmserien spelas in.
Filmerna är fristående men bygger nästan alltid på samma tema: Storstadskvinna lämnar sitt stressade liv bakom sig för en lantlig idyll och möter förstås Honom med stort H.
I den här filmen är det den stilige advokaten som kommer med beskedet att huvudrollen får ärva en fyr.
Förutom filmteamet är det även en hel del statister inblandade. Svenska Therese Gardtman har varit ansvarig för rollbesättnigen av de svenska statisterna.
Förra året sommarjobbade jag lite för dem och i år fick jag ta hand om castingen, säger hon.
Kan jag ta en macka, kommer någon och frågar henne då och
då mellan väntpauserna.

Den tysksvenska ikonen Inga Lindström är den författarpseudonym som gett filmserien dess namn. Någon Inga Lindström förekommer alltså inte i själva filmerna.
I stället är det tyskar som spelar svenskar. De talar förstås tyska men slänger in ett hej eller hejdå lite då och då för att ge den tyska publiken den rätta svenska känslan.
Huvudrollsinnehavaren är dock inte blond den här gången, tvärtemot vad man skulle kunna tänka sig i en utländsk film om svensk lantidyll.
Filmen utspelar sig till stor del i den påhittade byn Jörefors.
Vi har filmat delar av gamla Oxelösund, gamla Nyköping och Trosa, sedan sätter vi ihop delarna i filmen till en påhittad by, säger Dieter Bächle som är produktionsdesigner och väljer ut var scenerna ska filmas.
Sverige är mystiskt och känns långt bort fast det inte är det, särskilt för sydtyskar, svarar han på frågan om vad som är Sveriges dragningskraft för tyskarna.
Och så har ni ett härligt ljus. Röda stugor blir verkligen röda, och den blå himlen blir verkligen blå i det ljuset.

På sitt sätt är det nästan fantasy, en form av myt om Sverige. En myt som svensk turistnäring onekligen är glad att vi har. I sommar har många tyskar vallfärdat för att besöka platser som de känner från scener i Inga Lindström-filmerna.

Om vi i Sverige har haft en del filmskapare med förkärlek för den karga socialrealismen är det tyska filmteamet här i landet för att hämta hem den totala motsatsen. Stugidyller, ängslandskap, bullerbyar och så klart den alluppslukande romantiken står i förgrunden. Kärleken inramas av jungfruliga landskap och den friska sommarbrisen.
Och det slutar förstås alltid lyckligt, säger Dieter med ett leende.