Deras Schubert växte mot det självklara

Det började med Beethoven och sångsamlingen ”Till den fjärran älskade”. Sedan har vi Schubert med den olycklige mjölnarlärlingen och än mer den anonyme främlingen som gör en vinterresa in i ensamhet och sinnesförvirring.
Den store fortsättaren på detta område blev Hugo Wolf, och efter Freud och psykoanalysen var det ingen hejd på utanförskapet. Ja, man kunde känna att man hamnat på fel jordklot med diktaren Obstfelder eller att man har blivit en främling för världen med Mahler. Med Schoenberg var mångalenskapen ett faktum med en doft av främmande planeter och musiken söndersprucken i tolvtoner. Och publiken i uppror.
I går i Trosa var vi ändå på fast mark och i bästa tänkbara sällskap med barytonsångaren Jakob Högström och hans två medmusiker.
Ja, kanske inte oreserverat i första avdelningen, som när klarinetten i några sånger murrade till klangen för rösten. Men det där var småsaker, de har ju dessutom precis börjat göra sin version.
Ofta kändes det helt självklart med att gitarren så mjukt och innerligt spelade ackorden och klarinetten tog hand om vackra melodier och rörelser, alltså det som annars ofta ligger i pianistens högerhand, men också bidrog med nakenhet och iskyla i klangerna. Hela sviten av tolv sånger efter paus var nära det kongeniala.
Jakob Högström debuterade som Papageno. För tio år sedan. Och det är viktigt. Att sjunga ”Winterreise” kräver en sångteknik som bara ska finnas, aldrig märkas, och mogenhet.
I går hörde vi en vacker röst med stor pondus och volym och svärta, åt basbarytonhållet först men med fri höjd och ljusare klang mot slutet, och då en mycket gripande inlevelse i stormarna inombords och i naturen.
Mer av klanglig variation och tonmåleri kommer säkert efter hand, liksom mer variation i ansiktsuttrycken. Men hellre för lite än för mycket av detta.
En stor upplevelse alltså och roligt att lilla Trosa kunde presentera detta. Mycket spännande blir det förstås att följa denna sångare och denna ensemble.