Viveka Rüffels väg till tävlande löpare inleddes sommaren 1986. Hon firade midsommar hos sin syster i Sjösa och lusten att springa kom över henne när hon i vit klänning och vita, högklackade skor promenerade längs en vacker skogsväg.
Nästa dag tog Viveka sin första löptur. Den gav inte mersmak. Ändå fortsatte hon att springa nästan varje dag under två månaders tid.
– Det kommer att bli roligt, sa min son till mig.
Sonen – Henrik Rüffel – är en inspirationskälla. Han är i det närmaste blind, men det hindrar honom inte från att idrotta. Han är med i cykel- och friidrottslandslaget, sprang maraton i de paralympiska sommarspelen 2008. Och sedan Viveka började springa är han hennes personliga tränare.
– Han säger hur jag ska träna. Om jag inte har fått ett veckoschema så ringer jag och frågar: Hur ska jag springa i dag då?
Och träningen har skördat en rad framgångar. Nio gånger har hon tävlat i Veteran-SM och tagit totalt elva guld. Vid veteran-SM i Skellefteå 2011 tog hon guld och slog dessutom mästerskapsrekord på 10000 meter för kvinnor 70. Vid veran-SM i februari i år satte hon både svenska och nordiska rekord och plockade samtidigt hem tre guldmedaljer i klassen D75.
Viveka har dragits med skador. Periodvis har hon fått fokusera mer på rehabträning än på tävling.
– Jag kommer inte ihåg alla krämpor jag haft. Det var länge sedan jag hade en normal träning, konstaterar hon.
I år har värk i ena knät tvingat Viveka till ett långt träningsuppehåll. Men nu är hon i gång igen.
– Att springa är så fantastiskt. Tankarna skingras, jag rensar mig helt och hör fåglarna kvittra. När jag har tränat får jag en så´n kick!
I slutet av juli sprang Viveka 400 meter vid veteran-SM. I augusti sprang hon Oxelöloppet, sträckan 6,8 kilometer. Annars tävlar hon – numera för löparklubben Nyköpings Runners – mest i sträckorna 1500, 3000, 5000 och 10000 meter. Just nu har Viveka siktet inställt på att – för 12:e gången – springa milen på Lidingöloppet, som går av stapeln om drygt två veckor.
– Mitt mål är att försöka hålla mina tider, att inte försämra dem.
Lidingöloppet och Trosaloppet är de lopp som Viveka helst springer. Där är klasserna åldersindelade, vilket gör att hon kan jämföra sig med andra i samma ålder.
– Egentligen ska jag bara tävla mot mig själv, bara jämföra med mig själv. Men så har jag ju en stark tävlingsinstikt...
I många lopp startar olika klasser tillsammans. Det innebär att Viveka – som hör till de äldre löparna – många gånger kommer sist. Det gjorde hon exempelvis på 10000 meter vid veteran-SM i Gävle förra året. På arenan fick hon springa flera varv ensam.
– Jag var ensam i min klass och visste att jag skulle få medalj. Jag skulle bara runt, det var bara att kämpa på. Men jag fick stor respons från publiken och det gav mig en liten kick.
Viveka fyller 75 år på fredag och har inga planer på att sluta springa. Hon unnar ofta sin kropp massage, planerar att börja styrketräna på gym med personlig instruktör och läser inför träningar och tävlingar av sin kropp.
– Jag tänker springa så länge benen håller, tills jag inte kan gå. Men det kommer naturligtvis att gå långsammare, för det gör det ju...