Det gjorde svinont. Jag befann mig på Fredsgatan i Örebro, närmare bestämt på dåvarande nattklubben Satin. Smärtan kom sig av en stämpling, rakt över foten, från en hoppande dam med sylvassa stilettklackar. Denna våldshandling var högst omedveten ska tilläggas – damen i fråga var väldigt exalterad. Källan till euforin var bandet som för tillfället skrek lungorna ur sig på den pyttelilla scenen.
Det var Mando Diao, sommaren 2007, och gruppen hade dittills tre suveräna album i ryggen. Jag vill minnas att det var Long before rock 'n' roll som nämnda stilettdam frenetiskt stampade loss till. Att hon träffade min fot var olyckligt, men i det stora hela kunde jag inte bry mig mindre om den fadäsen. Konserten var alldeles för lysande för det.
Livescenen i min hemstad Örebro har sedan dess hållit en relativt hög nivå, några periodvisa dippar, men överlag fullt godkänt. Det har gett staden mycket.
Jag är fullt medveten om hur förmäten jag nu låter när jag jämför Örebro med Nyköping. "Här kommer utbölingen och gnäller", liksom. Frågan måste ändå ställas – var är alla liveakter på Nyköpings scener? Var är alla exalterade fans som stämplar varandra på fötterna?
En stad utan en levande livescen är en stad som nickat till, och som ur ett kulturellt perspektiv riskerar att avsomna helt. Man behöver inte bara begränsa sig till klubbutrymmen. Restauranger, caféer och för all del kyrkor (jodå) lämpar sig också väl som livescener.
Mer livemusik till Nyköping, det vill jag mena. Och en och annan stämplad fot!