Det är inte baraatt sitta i riksdagen
För riksdagsuppdraget finns ingen arbetsbeskrivning, men den som väljs bör efter en lång valrörelse ha en god uppfattning om vad väljarna förväntar sig. Därför är det inte konstigt att ledamöterna i snitt har en arbetsvecka på 53 timmar, många jobbar mer ändå. Så mycket passivt sittande ges det inte tid för. Dubbelarbetande riksdagsledamöter har ju annars varit rejält på tapeten under hösten och våren. Det har handlat om såväl konferensgårds-vd:n Ola Rask (s) som partisekreteraren Marita Ulvskog (s) och advokaten Peter Althin (kd). Det är ganska svårt att se hur man kan hinna med ett heltidsarbete vid sidan av fullgöra riksdagsuppdraget. Veckan har ju ett bestämt antal timmar och under åtminstone några av dem bör ju även en hyperenergisk riksdagsledamot passa på att sova och återhämta sig.
Uppdraget har inga fasta arbetstider, tvärtom. En stor andel av ledamöterna uppger att de med jämna mellanrum jobbar ytterst tidiga morgnar eller sena kvällar för att hinna med allt de åtagit sig. Intressant att notera är att samtliga centerpartister gör det, samtidigt som dessa är de som är mest nöjda av alla partigrupper med riksdagsarbetet. Minst nöjda är vänsterpartisterna.
Genom att ledamöterna ägnar mer tid åt att möta människor utanför riksdagskorridorerna, gör det dem också mer tillgängliga för öppen lobbyverksamhet. Det är i sig inget bekymmer.
Lobbyismen tar så många olika former och har olika mål beroende på vilken avsändaren är. Antingen är det genom aktiv direktpåverkan, samtal och möten eller likt LO, som sponsrar socialdemokraterna med stora pengar och förväntar sig politiska beslut i gengäld.
Det är upp till varje riksdagsledamot att avgöra när hon eller han ska tro på lobbyisterna eller förkasta deras budskap. Om väljarna inte litar på ledamotens omdöme bör riksdagsuppdraget vara historia redan vid nästa val. Det är en av poängerna med personvalet.
Så jobbar vi med nyheter