När min dotter Robyn gifte sig med Chris i en rumänsk-ortodox kyrka i Dearborn, en förstad till Detroit, för några år sedan var det mitt jobb att eskortera Robyn fram till altaret. En mycket vanlig bröllopstradition i USA.
Hela vigselakten repeterades på plats i kyrkan dagen före bröllopet, vilket kändes som en god idé. Vigselakten innehöll en rad ceremonier för brudparet. När det dagen efter var "skarpt läge" var förutsättningarna en vackert smyckad och välfylld kyrka med cirka 250 bröllopsgäster och ett följe med fem tärnor och fem marskalkar som skulle gå in i kyrkan innan jag, i hyrd svart smoking, skulle eskortera Robyn fram till altaret, där Chris stod och väntade. I inövat lågt tempo gick inmarschen bra och vigselakten, som skulle visa sig ta närmare en timme, kunde ta sin början.
En fotosession med brudparet, tärnor, marskalkar och familjemedlemmar var redan avverkad före vigseln och ytterligare en ägde rum efter vigseln i kyrkan innan alla bussades till bröllopsfesten. Brudparet med tärnor och marskalkar åkte förstås limousine. Den inhyrda fotografen var även med och fortsatte jobba även under bröllopsfesten.
När alla fanns på plats i den festligt dekorerade bankettsalen och en skål utbringats för brudparet släppte festens värd/DJ fram alla föranmälda talare fram i tur och ordning. En inte ovanlig ordning på bröllopsfester i USA, sedan störs inte festligheterna av fler tal under kvällen.
Efter själva middagen var det dags för dans. Brudparet inledde kvällens dans med en vals. Ja, de hade tagit några lektioner på en dansskola och löste uppgiften med den äran. Därefter följde två danser som brukar höra till rutinen i ett sådant sammanhang. Bruden dansar med sin far och brudgummen dansar sedan med sin mor.
Låten Robyn och jag dansade till, som jag fått välja, var Stand By Me, i en version av Ben E. King. Det var en mycket speciell känsla att dansa med min dotter vid ett sådant tillfälle. En händelse som utan tvekan är ett minne för livet, för oss båda.