Det är mer som förenar än som skiljer oss åt

Framför toalettspegeln utanför den stora basaren i Istanbul, står en kvinna i heltäckande svart kappa och rättar till sin huvudduk. Hon fäster den med hårnålar men får börja om flera gånger innan hon blir nöjd. Av någon anledning känner jag förvåning över att den muslimska kvinnan ägnar minst lika mycket tid framför spegeln som jag själv. Troligen är det mer som förenar oss än som skiljer oss åt.
I Turkiet är 98 procent muslimer, men bara ett fåtal kvinnor väljer att bära huvudduk och leva fullt ut efter den islamska tron. Trots de uppfordrande böneutropen som ekar fem gånger om dagen i knastriga högtalare verkar turkarna inte vara mer benägna att besöka sina moskéer än vad vi är att gå i kyrkan.
Turkiet är ett sekulariserat land som gör tydlig åtskillnad mellan religion och statsskick. Ett EU-medlemskap, som landet så hett eftersträvar, skulle kunna ses som en fullbordan av det arbete som landets grundare, Kemal Atatürk, påbörjade redan på 1920-talet, för att göra Turkiet till en modern, västerländsk stat.
Förbudet att bära huvudduk i officiella sammanhang är en symbol för det. Att vägra kvinnor bära slöja vid universiteten är samtidigt en inskränkning av religionsfriheten. I Turkiet möts ytterligheterna både kulturellt och geografiskt. Det märks inte minst i synen på kvinnor. Den manschauvinistiska bilden av kvinnor som antingen madonna eller hora slår emot mig, när jag möter beslöjade kvinnor på gatan samtidigt som jag ser avklädda kvinnor på dagstidningarnas förstasidor.

Turkiet är svårfångat. Gränsöverskridande. Kakofoni och förvirring. Allt samtidigt.
Jämställdhet och mänskliga rättigheter är avgörande frågor för att Turkiet ska bli ett fullvärdigt kandidatland. Det är man också väl medveten om. Ändå har det nya AK-partiet, som vann en överväldigande seger i det senaste valet, bara en kvinnlig minister. Det måste vi göra något åt, säger regeringens ekonomiminister, den 36-årige Ali Babacan. De så kallade Köpenhamnskriterierna som landet måste leva upp till har redan resulterat i nya lagar. Det är inte länge sedan lagen som gjorde mannen till familjens överhuvud avskaffades. Nu får kvinnor själva bestämma om de vill utbilda sig och arbeta. I sydöstra Turkiet, som tillhör de fattigaste delarna, förekommer fortfarande månggifte och självmordsfrekvensen bland kvinnor är mycket högre där än i andra delar av landet. Som i många andra länder går demokratiseringen snabbare i städerna än på landsbygden.
Reformer och lagar är på väg. Det är åtgärder som skulle ha gjorts för länge sedan. Drömmen om EU gör att processen nu går snabbare. Öppna ekonomier och konkurrens betyder minskad fattigdom och ökad ekonomisk tillväxt. Ett öppet samhälle, demokratiska värderingar, yttrandefrihet och religionsfrihet gynnar inte minst kvinnor och minoriteter.
Turkiets reformarbete är inte bara av värde för Turkiet. Förhoppningsvis kan det också bidra till att lyfta på den kulturella slöja bakom vilken Europa betraktar sin omvärld.