Det är riv i Bellman på Södertuna
En vecka om året repeterar Bellmangänget sitt spel. Men det är elfte året i rad som amatörerna från Gnesta kör sin proffsiga teater, och nervositeten märks inte av. Största orosmolnet på himlen över Södertuna är vädret.
Morgonen efter vaknar hela gänget med ont i huvudet och skrovel på rösten. Pigan Kerstin tycker att Bellman sneglade lite extra på henne, men drängarna säger emot.
Årets Bellmanspel har börjat, eller åtminstone repetitionerna av det.
Men tro nu inte att det bara är att köra igång och repa. Vi backar lite, eller rättare sagt ett par timmar.
De första skådespelarna har hunnit komma från sina arbeten. De ska byta om och värma upp kropp och röst, för att inte tala om tekniska prylar som ska trimmas och flyttas och helst ska mikrofonerna fungera.
Men Gnesta revysällskap har börjat vänja sig vid teaterns väntevillkor, och så länge regnet håller sig borta känns det okej att sitta på gräsmattan och prata med andra skådisar.
_ Jag oroar mig mest för vädret, denna ständiga plåga. Förra året fick vi spela inomhus, berättar regissören Mari-Louise Lorentzon.
Hon trivs med att regissera en så stor pjäs, att få ihop allt. Helst skulle hon ha fler djur med, i år blir det "bara" häst och vagn.
_ Men jag har inte riktigt vågat fråga om vi får ha helstekt gris och kor och ankor.
Mari-Louise sitter under ett träd och slår ihjäl tiden med Bengt Landin, som startade det hela för elva år sedan. Han har fått se sitt manuskript ligga till grund för en av Gnestas största attraktioner.
_ Att få det här gensvaret hade jag aldrig drömt om.
Det stora jobbet för Bengt mig var att skriva det allra första manuset. Nu ändrar han en del saker varje år, men mycket är detsamma.
Gnestapubliken verkar inte tröttna på sitt Bellmanspel, de är trogna med sina picknickorgar. Många kommer år efter år till den gröna gräsmattan vid Södertuna.
Men vad publiken inte ser är allt det praktiska jobbet.
_ Mari-Louise vill ha mycket prylar och så ska man klistra affischer som regnar ner, berättar Bengt.
Det var han som fick trubaduren Leif Brixmark, alias Bellman, att intressera sig för Bellmans liv och musik, ja till och med att ta med Bellman på sin spelrepertoar.
_ Första gången jag spelade Bellman tyckte jag inte att det var så bra. Men efter ett par år tycker jag det är otroligt bra, Man måste krypa under skinnet och känna för texterna.
Känsla är ett ord som beskriver Bellmanspelet mycket väl, om man kan döma av repetitionsföreställningen igår kväll.
Det går inte att låta bli att bli lycklig av ett skönsjungande gäng i vackra kläder av 1700-talsnitt som tar i när de spelar teater. Bellmans snuskiga visor och Södertunas fantastiska kulisser gör inte det hela sämre. Glöm inte picknickkorgen!
Så jobbar vi med nyheter