Det är så här guldglädje ska se ut
Det är bilden som all annan idrott det här året kommer att få tävla emot. All annan idrott kommer att jämföras med den och ingenting kommer att ha samma styrka och känsla. Det är så det känns för mig.
Henrik och Markus är fullständigt slut, långt bortom det tröttaste som du och jag någonsin varit. Ändå dessa barnsligt lyckliga leenden. Det ser ut som om Markus säger fy fan och jag tror att han mitt i den desperata utandningen menar alltihop. All väntan, allt slit, all nervspänning, all lycka och lättnad som fyller hans kropp.
Jag kan se den bilden hur många gånger som helst.
Första gången jag skrev om Henrik Nilsson var han fortfarande bara en ung talang. Det var 1998 och VM i ungerska Szeged och jag skrev för TT. Jag minns att jag rapporterade om en sjätteplats som ingen var det minsta glad för. Minns också att jag liftade till Budapest med den här tidningens fotograf och dåvarande sportchef. Då kunde jag inte ana att jag skulle sitta här sex år senare och få gåshud ända ner i knävecken av de där fantastiskt sköna tv-bilderna från Aten.
Men Henke och Markus har berättat att de redan då drömde om att få kliva upp överst på pallen i Aten, för det var i den vevan de bestämde sig. Det skulle bli guld 2004 och killarna från Nyköping och Västerås som funkar så bra tillsammans klev ut på en väg som var sex år lång och innehöll så många vägval och hinder att det är ett under att de kom fram till slut.
Sex år. Sen är det över på tre minuter. Men det är å andra sidan tre minuter som dom kommer att bära med sig ett helt liv.
Henke och Markus brukar säga att de inte minns så mycket av loppen. Om de gör det så har de inte varit tillräckligt fokuserade. Det är läckert, att man så fullständigt kan gå upp i någonting att det är alldeles blankt i skallen efteråt.
Det var outhärdligt nervöst att titta på loppet. Flera nationer såg starka ut i början och när klockan sade att Henke och Markus var 97 hundradelar från förstaplatsen höll jag på att få krupp. Jag skrek KOM IGEN NU! så att till och med 1,5-åringen bredvid mig satt tyst och spänd.
I mål var de en sekund före italienarna. Det är en hel evighet. Avslutningen av loppet var en bragd av två makalöst fokuserade idrottsmän.
Så ska Henke och Markus ha bragdguldet nu? Inte mig emot, även om jag måste inse att jag för en vecka sedan tyckte att det skulle gå till Waldner och sedan lika självklart till Stefan Holm. Och att jag för några månader faktiskt ansåg att det var vikt för klack-Zlatan. Det där är egentligen snick-snack. Det viktiga är att Henrik Nilsson från Nyköping nu har blivit en av de stora, och att han och Markus Oscarsson förgyllt tillvaron för oss alla en liten stund.
Jag önskar jag kunde skriva att det var karneval i hela Nyköping igår, men nog
firades det försiktigt på sina håll. På min mobil ringde människor från olika delar av landet och gratulerade hela Nyköping. När vi lämnade grabben på dagis var det guldsnack bland leksakerna. Dagiset ligger mitt i Henke-land ute på Arnö och på vägen in till stan mötte jag en herre i en svart V40 som viftade med svenska flaggan genom fönstret. Det kändes lite coolt.
Karnevalen, den tar vi på tisdag. Vi ses på Stora Torget.
Så jobbar vi med nyheter