Det blir inte bättre i sitt slag

Alltså undan med några bokhyllor och upp med en scen och lite ljussättning och högtaleri.
Och det kommer många för att lyssna och musikerna spelar på topp och det blir en riktigt underhållande jazzkväll.
Men så är det Erik Söderlind som spelar och han verkar vara född med sin Ibanez runt halsen och med blixtsnabba långa naglar på höger hand och minst en decimeters längd på alla fyra fingrarna på vänster. Solon, oktavspel och all världens ackord leker han fram med kraft men också i klassiskt känsliga ballader. Och så skriver han bra egna låtar.
Stor respekt har han för sin medmusiker Kjell Öhman:
– Han har gjort tretusen plattor, jag har gjort två.
Men så kommer det också det mest rutinerade komp man kan tänka sig från hammondorgeln, och i ”Cherokee” är Kjell Öhman hela tiden i förarsätet och den som bestämmer. Lite sparsam dock är han allt med att dra på klangeffekterna, men det värmer gott med båda händernas täta ackordspel på övre manualen.
Någon gång under kvällen kunde samspelet ha fått utmanas mer och djärvare på duell eller ut på okända vägar, tycker jag allt.
Annars som elegant och lättlyssnad standardjazz i sitt slag blir det inte bättre än så här. För också kompet är fantastiskt tajt och drivande utan att vara hårt eller slamrigt. Ja, det är en ren glädje att se och höra Moussa Fadera spela på sitt lilla trumset med en sådan mjukhet och variation, och som en dröm att höra det utan förstärkning utan bara så här himla rent akustiskt i öronen.