Det farliga är de som låtsas inte ha någon makt

Förre kulturministern Bengt Göransson (s) är intressant att lyssna på. Han drar sig inte för att ställa saker på sin spets, utmanar ofta den egna partilinjen och är noga med att påpeka sin subjektiva hållning. Kulturdebatten i Gnesta i tisdags kväll med Göransson som gäst var också väl värd de timmar den tog i anspråk.
Debatten var inte alltid så lätt att följa, eftersom den ibland fördes i tre parallella spår eller fler. Men det är roligt att bevista en frispråkig debatt och sådana leder ofta till intressanta slutsatser. En mer direkt åtgärd blev exempelvis att ett piano kommer att ställas in i Elektron, sal B, senast nästa år.
De kanske mest intressanta diskussionerna kretsade kring förutsättningarna för kulturlivet i Gnesta samt om mer generella demokratifrågor, knutna till Göranssons föredrag. Om vi ber att kanske få återkomma med kulturdiskussionen kan det vara intressant att lite närmare se på demokrati-diskussionen.
Bengt Göransson inledde hårt och obönhörligt med att totalt såga två påståenden:
1) Folk känner sig maktlösa, att de inte kan påverka.
2) Unga blir inte sedda, de blir ignorerade av makten.
Två grovt lögnaktiga påståenden. Tvärtom, alla kan påverka och unga har aldrig blivit så sedda som de är idag. Varje människa har makt. Det farliga är de som låtsas att de ingen makt har, dundrade Göransson.
Han utgår från ett grundpåstående att i demokratin är alla skyldiga att delta för att legitimera folkstyret, exempelvis genom att rösta. Den som inte deltar kan inte sägas vara ignorerad utan har medvetet lämnat bort sin möjlighet att påverka. Därmed inte sagt att partierna och politiken är ofelbar.
I Göranssons argumentation riktas också en hel del ilska mot tidstrenden, tempot och mediebilden. Och det finns onekligen poänger i framförandet. Han illustrerar exempelvis tidstempot med att det inte går att få en hund att pinka fortare.
Visst är det ett problem om det är lättare att få synas om man har partyhatt och galoscher på sig och visst är det bekymmersamt att det ibland känns som tiden för grundlig eftertanke är minimal. Men politiken kan inte stoppa tiden och när problembilder förändras allt snabbare är det ibland också ett krav att de politiska processerna klarar av en mer föränderlig problemformulering. Och politikerns roll är emellanåt väldigt nära estradörens, det är bara det att man väljer olika former för sitt framförande. Sedan är det upp till medborgaren att själv avgöra vem som är trovärdig.
Partierna då, har de någon framtid? Ingen kan väl ha undgått diskussionerna om att skapa öppnare partier, göra dem med lättillgängliga för att locka fler till politiken. Framtiden, tänker sig Göransson, kommer handla om specifika personval i allt större utsträckning.
Därmed blir partierna allt viktigare, säger den forne socialdemokratiske kulturministern.
Eftersom det är omöjligt att välja en annan individ som tänker exakt likadant som varje person som lägger sin röst på denna, måste det finnas någon bas, en idéplattform att utgå ifrån. De stora politiska frågorna blir aldrig de som står på dagordningen i valrörelsen. De dyker alltid upp mer oväntat.
Det är en fördel för en kristen att veta att pastorn tror på Gud, säger Göransson träffsäkert.
Men därmed inte sagt att någon ska gå emot sin övertygelse eller vika sig för partilinjen, säger han. Frågan är dock om den i hans parti så berömda partipiskan kände snärten?