Jag fick den i födelsedagspresent. En liten, oansenlig buske med några kala spröt. Snart stod jag i en jättegrop, envist grävande, med föresatsen att ge den lille den bästa jordmånen i världen. För tänk om de där spröten rentav skulle trivas i min småblåsiga, inte alltid så solvarma trädgård?
Sedan väntade jag. Och väntade. Och väntade igen.
Sju vårar senare hade min present vuxit rejält. Blivit ett stort träd...och se! Plötsligt var grenarna fulla av bamsiga knoppar. När, när, när skulle de slå ut? Vad var det som gömdes därinne?
De slog ut, just som en ung dam från en av världens storstäder hälsade på. Hon såg storögt på blommorna, kände försiktigt på dem och frågade: "Hur har du gjort dem...?" Det tog en stund innan jag förstod.
Hon hade aldrig sett en magnolia i blom förut. Hon trodde att jag hade tillverkat kronbladen av rosa silkespapper. Skapat egna konstverk, som jag knutit fast i grenverket.
Där och då, insåg jag till fullo magnolians magi. Hur en enda av dess blommor kan förtrolla. Och varje vår skyndar jag mig ut, för att stå alldeles stilla och bara titta på min present.
Det händer att jag talar jag med en av dess givare om alltings jävlighet. Ni vet, man tjatar, klagar...Men så dyker de upp i huvudet. De små orden: "Det finns ju magnolior..." Och plötsligt har tanken vänt mot det goda igen.
Längtar du efter vårkänning? Det dröjer inte länge förrän ett fantastiskt exemplar blommar invid Nyköpingsån.
REPORTER carina.fredrixon@sn.se 0155-767 52