Det kan vara farligt att spela fotboll
50 procent av de människor som söker sig till sjukgymnastikmottagningen på Nyköpingsstrand har någon form av idrottsskada. Av dessa har ungefär 50 procent eller fler spelat fotboll.
Det är hit, till de stora utrymmena i det tidigare Saab-kontoret vid småbåtshamnen, patienterna kommer för att få ordning på sina besvär.
Den blå britsen i behandlingsrum 3 har fått känna tyngden av ett antal patienter med knäproblem.
Hur lång tid det tar innan de kan återuppta sin fritidssysselsättning beror på skadans art, läkning och ambition.
Vår uppgift, som jag ser det, är att patienten efter rehabiliteringen ska få ett användbart knä i det vardagliga livet. Om de sedan kan börja spela fotboll igen är av mindre betydelse, säger Michael.
Ann-Sofie Fia Falk, som även hon är sjukgymnast på Nyköpings Strand, har egen erfarenhet vad gäller fotbollsspel, korsbandsskada och rehabilitering.
Jag skadade mig på försäsongen, en korsbandsskada tillsammans med en broskskada, berättar Fia Falk.
Efter operation och sju månaders rehabilitering gjorde hon comeback.
Men det blev inget allvarligt försök egentligen. Jag märkte snart att jag inte kunde fortsätta.
På frågan om fotbollen var värd skadan blir hon lite ställd.
Värt och värt... Jag spelade för att det var roligt och den känslan vill man inte ha ogjord. Men det beror på vad som händer när man blir äldre. Då kanske man ångrar sig.
Man kan leva med lite funktionsnedsättning, men inte smärta och gör det ont får man kanske fråga sig om sporten verkligen var värt allt, fyller Michael på.
Varken Michael eller Fia försöker stoppa de patienter som efter svåra skador vill börja spela igen.
Vi informerar och sedan är det upp till patienten att bestämma. Samtidigt kan man kanske anse att det är dumdristigt att negligera de sjukvårdsråd man får, säger Michael.
Fia kan på det personliga planet sätta sig in i patientens förtvivlan. Hon har en gång också fått gett upp sin idrottskarriär.
Det är många som vill prata. För det mesta växer sedan beslutet fram under tidens gång, säger hon.
En ren korsbandsrekonstruktion tar sex till nio månader att rehabilitera, är det andra skador inblandade också tar det lite längre tid.
När det gäller en knäskada börjar träningen redan andra dagen. Det finns ingen mening med att vänta. Sen att man börjar med lätta rörelser är en annan sak, säger Michael.
Ledrörligheten anser Michael vara boven i dramat vad gäller det höga antalet kvinnliga knäskadade fotbollsspelare.
Fotboll är en av de sporter som ser precis lika ut för kvinnor och män och det kanske är fel. Det har pratats om att korta matchtiden, göra planen mindre och bollen lättare, berättar Fia och fortsätter.
Då när jag spelade så skulle vi inte ha gillat den idén. Vi är lika bra som killarna. Nu så här efteråt låter det kanske inte helt fel. Vi borde göra något med tanke på hur många som skadar sig.
Ändrad träning kanske?
Jag är ingen fotbollsspelare, men kollektiv träning kanske inte är bra i alla lägen. Det borde finnas ett visst mått av individuell anpassad träning också. Mer styrketräning, säger Michael.
Efter ett knappt års träning hos sjukgymnasterna är det så dags för patienten att klara sig och sin träning själv.
Vi släpper iväg dem när de har fått tillbaka 90 procent av sin styrka. De sista tio är svåra att få tillbaka. Men det är inte bara styrkan vi kollar utan även koordination, balans, hopplängd.
Och hur många återvänder med nya skador?
Mindre än tio procent som tur är. Det känns alltid tråkigt när det händer, säger Michael. Oftast händer det de personer som inte har rekonstruerat korsbandet och när knät utsätts för våld vid till exempel en tackling får de ofta meniskskador.
Så jobbar vi med nyheter