Det okända vänta unga på scen i Gnesta
Jenny Karlsson är ordförande i teatergruppen Skaka från Gnesta. Med sina 22 år är hon äldst i gruppen. Idag är det premiär på deras nya uppsättning Dom andra kallar.
Om drygt ett dygn ska allt vara repat och klart, då är det premiär. Pjäsen Dom andra kallar är en slags framtidskildring i nutid med övernaturliga inslag. Det kan låta krångligt men besökare låta sig icke luras.
Skakas pjäser tar upp unga människors liv och leverne utan att krångla till det. Det plockas både salt och surt ur påsen.
Jag vill att åskådaren ska få sig en tankeställare. Dom andra kallar, är en pjäs där publiken får tänka själv. Men det är samtidigt viktigt att också ge en bra teaterupplevelse, säger Jenny Karlsson.
Pjäsen utspelar sig två år framåt i tiden. Två systrar köper ett gammalt hus i Uppsalatrakten och startar ett hotell. Vad systrarna inte vet är att det bor något okänt i källaren. Detta något är inget man bjuder på kaffe.
Gäster kommer och går när plötsligt saken i källaren blandar sig i leken. En av systrarna drar dessutom på sig en släng av kärleken, vilket inte slutar som tänkt.
Finns det något budskap du vill förmedla till andra ungdomar?
Att inte alltid tro på illusioner utan lyssna till sitt hjärta.
Manuset är författat av Jenny Karlsson.
Förutom att hon även regisserar ser hon alltid till att få spela någon liten roll i pjäsen.
Vad inspireras du av i ditt manusförfattande?
Jag har en livlig fantasi och jag gillar det övernaturliga. Det finns även med i våra tidigare pjäser, En udda komedi med ett djävulskt förslag och Scener ur ödet.
Tidigare har Skaka fått ett pris av Riksteatern. Priset delas ut varje år och 2003 gick de 5 000 kronorna till Gnesta.
Vi har haft stor nytta av pengarna. Det har gått åt till rekvisita och scenerier dessutom har vi nu bra kontakt med Riksteatern.
Hela maskineriet kring Skaka drivs uteslutande av ungdomarna själva.
Genom hårt arbete visar gruppen att unga har stora möjligheter att göra något bra av överskottsenergin. Framme vid scenen i Elektrons biosalong föreligger ett ordnat kaos. Skådespelarna ordnar varandras kostymer, någon bygger rekvisita och andra diskuterar rollfigurerna. Tusen detaljer ska ordnas så att allt klaffar och ser bra ut när ridån går upp.
Alla har kommit varandra nära, vi är som en stor familj. Med det innebär också problem. Vi är 25 stycken men bara 6 är killar. Det är mycket småtjafs mellan tjejerna men det är inget som inte går att lösa. Det behövs dock fler killar. Tyvärr tycker många att det är fjolligt att stå på scen, vilket naturligtvis är fel.
Så jobbar vi med nyheter