Det riktigt spännande uteblev på Nynäs

Det unga bandet från Strängnäs kom inte, och då sprack idén att överraska vispubliken med en proggig samhällskritik i spelmanssättning.
Sedan strulade ljudtekniken när sladdar glappade och artisternas egna grejer inte ville fungera ihop med arrangörernas anläggning. Sånt händer men otur.
Detta drabbade mest den sjungande stråkkvartetten Stråf, som består av Sanna Källman sopran och cello, Åsa Johansson alt och violin, Tobias Edvardson tenor och altfiol, Francis Shaughnessy bas och violin. Som synes alltså en rolig utmaning att sjunga i ett läge och spela i ett helt annat.
Men som sagt strul och försening, och inte så konstigt att det tog ett bra tag för dem att få ordning på stämmorna och nå ut. De kommer från Göteborg och sjöng förstås om Vinga fyr men spelade också en brudmarsch från Skara och en tango ur filmen ”Zigenarnas tid”.
De blandade verkligen friskt med plus för den gamla kupletten ”Att vara med om slik kampanj” och stort minus för uttjatade ”Bésame Mucho”. Det drömskt poetiska var ”ängeln som bor på mitt rum” med musiklån från Pachelbels berömda kanon, innan de med en hel del schwung lät Fritiof få sin Carmencita i Nice.
Jag hoppas att Stråf kommer tillbaka i en liten lokal, gärna på musikkafé, så vi får en chans att verkligen höra vad de går för.
Även Sofie Livebrant ska man uppleva nära inpå, en sångare och låtskrivare med budskap och skön attityd och något i rösten som hugger tag. Hon började folkligt amerikanskt med en allvarlig låt om alkoholens faror och slutade Bruce Springsteen-tufft med näven i luften.
Lugna visor och Dan Andersson-tonsättningar varvade hon med en rockig pepp-låt om att bli fri från kärleken och tävlade i kapp på melodica med Olle Linder på flyhänt mandola. Riktigt på topp kunde deras orepade inhopp inte bli, och ett capo till en gitarr var plötsligt borta. Men de gav ändå mersmak, minsann.
Sist ut på scen var visveteranen och författaren Alf Hambe, nyss 80 år fyllda. Med ålderns rätt var det inte samma kraft i gitarrspel eller sång, men rösten lät ändå ögonblickligen som den vi alltid hört i så många visor.
Ingen av dem fick vi dock höra nu, vilket säkert var en besvikelse för många. I stället fick vi ett 20-tal sånger på Parsifal-temat, där Hambes alter ego Vilse Per reser genom livet och världen på jakt efter Graal, säkert en metafor för livets mening och ett livsprojekt för Hambe. På vintern i stearinljus hade jag nog översett mer med det anspråksfulla i detta och i versfötternas ojämna anpassning till rätt enahanda melodier. Men Greger Siljebo och Eva Bartholdsson lyfte allt mer och mer mot slutet med gitarr, fiol och sång.