Det sprakade om Bissarnas premiär
Nyköpings BIS gjorde sex mål och släppte in två och skapade så mycket chanser och spelade en så vägvinnande fotboll att det bara var att bänka sig i solgasset och njuta. Vi var 500 som gjorde det. Den första halvtimmen var så bra att bättre fotboll ser man sällan om ens någonsin i division 3.
Wolfram från Linköping var kanske ingen riktig värdemätare, jag vet inte, men vi kan glömma det för en stund.
Det fanns situationer, spelsekvenser, hela anfall när spelarna i Nyköpings BIS var på pricken rätt, när spelarna i Nyköpings BIS spelade fotboll som luktade serieseger och division 2 och acceptabel nivå på fotbollen i stan, när man verkligen vågade tro och inte bara hoppas på bättre fotbollstider.
Det ska så klart spraka. I fotboll som i alla andra idrotter, om individer och om lag.
I en halvtimme sprakade det om Nyköpings BIS. När det sprakar är det bara glädje och bra vibrationer, inget av den där energisugande anspänningen som resulterar i missade fyrameterspassningar och som gör att folk tenderar att lämna över ansvaret till närmaste granne på planen. När det sprakar kan Dago Funes göra några läckra dribblingar, bli av med bollen, hamna tio meter efter försvararen men ändå hinna ifatt och sno tillbaka bollen. När det sprakar är det väldans roligt att spela fotboll, för att inte tala om hur roligt det är att titta på spelare, på hela lag, som sprakar.
När det sprakar ser det ut som om allting går lätt, som om motståndarna står still. Det är en fråga om inställning och om lust och om självförtroende.
Det hördes förstås röster, folk som ansåg att Wolfram var en lika dålig världemätare som namnet på klubben är konstigt. Det är sant att Dago Funes och Björn Anklew sprang lite som de ville genom en stelopererad backlinje, det är riktigt att gästerna bar på vråltunga säckar med den där kvävande anspänningen som seriepremiär och 0_3 på en kvart kan ge. Det är också sant att tidig segeryra i andra halvlek fick en och annan propp att gå i det kollektiva försvarssinnet _ men Bissarna gick på knock innan Wolfram hunnit fatta att årets säsong var igång och Bissarna spelade ofta med en lekfullhet och bestämdhet som ingen någonsin kan ta ifrån dem.
Spelet från i höstas finns kvar. Både det bra och det lite mindre bra. Kanske har det bra blivit ännu bättre och det dåliga lite mindre dåligt. Det är svårt att säga efter en enda match, men det var så det såg ut i går. Bissarna tappar ibland en och annan boll lite för lätt, men det är så det kan bli när spelet är snabbt, tanken kvick, rörelsemönstret flipperartat. När skarvningarna sitter, när spelvändningarna tajmas med löpningarna, då har Bissarna ett lag för serieseger och jag blir inte förvånad om laget gör flest mål av alla i hela serien.
I går var det Björn Anklews dag men det hade lika gärna kunnat vara Dago Funes som gick av planen som fyramålsskytt. Dago behöver inte vara orolig, med det arbetet och den inställningen kommer målen en dag när Anklew har det lite tyngre _ och på bänken finns det ytterligare två unga killar som när som helst kan hoppa in och avgöra en match. Lasse Johansson hade ett jätteläge på nick igår och Christopher Lundin, den nye från Hammarby, ett ribbskott efter en hejdlös raid in i straffområdet. Lundin var hårt uppvaktad i det läget men gav sig aldrig och fick eftermiddagens varmaste applåder.
Så jobbar vi med nyheter