Hur kunde de få för sig att hitta på euron från allra första början? är en fråga som nästan börjar pocka på uppmärksamheten hos dem som älskar EU. Insikten om nederlag gör ont. Senaste dygnet har rubrikerna om EU duggat tätare än vanligt. Efter 14 timmars nattmangling kom finansministrarna överens om första steget mot en bankunion, finansminister Anders Borg fick förklara varför Sverige ställer sig utanför, statsminister Fredirik Reinfeldt åkte till Bryssel på toppmöte, italienaren Silvio Berlusconi dök upp som så kallad vip-gäst och Grekland fick pengar EU:s från räddningsfond.
Förutom den italienske gubben i lådan tycks rubrikerna vara pressklipp med ett eller flera år på nacken.
Så åter till frågan varför politikerna över huvud taget sjösatte euron för tio år sedan. Som alltid i sammanhanget så hängde det på Tyskland. Under efterkrigstiden blev Västtyskland snabbt en stabil ekonomi och flera valutor knöts till den mycket stabila D-marken. Valutasystemet ERM (Exchange Rate Mechanism) lade grunden för ECB (Europeiska centralbanken) som i dag är navet i valutasamarbetet och krishanteringen av detsamma.
Euron grundades på idén att D-marken skulle spridas i Europa som en garant för stabilitet. Det EU:s politiker inte insåg var att Greklands problem i samma veva skulle spridas till Berlin, menar David Marsh, brittisk finansexpert som skriver i bland annat Financial Times och Wall Street Journal.
Marshs tes att politiska visioner alltid utmanövreras av ekonomiska lagar bekräftar det vi har skrivit på ledarplats tidigare. Under euforin på 1990-talet hastade man förbi demokratiska och skattetekniska unioner, och utan dem kan valutasamarbetet inte hållas ihop.
Tack och lov tas nu en del steg för att laga de förödande hålen. En union där ECB kontrollerar eurozonens banker är troligtvis ett steg i rätt riktning.
Dagens toppmöte förväntas mest bli en intellektuell baksmälla efter onsdagsnattens bravad. Framtiden för eurozonen är antingen total kollaps eller ökat samarbete och överstatlighet inom valutaunionen.
Vi hoppas på det sistnämnda. Sverige har ställt sig utanför bankunionen och kommer inte behöva betala för krisande banker söderut. Men om 20 år har vi förhoppningsvis ersatt våra kronor med europeiska mynt. Innan dess vill vi se euroreformer av stora mått.