Carina Torstensson arbetar som kommunpolis i Oxelösund. Förra helgen var hon ledig och var med sin make Fredrik och sin 11-årige son Hugo i Göteborg, där 16-årige sonen Eric spelade innebandycup. Hans lag – Onyx P97 – gick till final och vann på lördagskvällen hela cupen.
Efter sista matchen åkte Carina, Fredrik och Hugo till en hamburgerrestaurang på Hisingen. Där observerade Carina en man i 25-årsåldern som upprepade gånger försökte få kontakt med någon på toaletten, som försökte få upp dörren, men utan att lyckas. Efter cirka tio minuter fick mannen hjälp av personal att låsa upp dörren.
Carina, Fredrik och Hugo avslutade sin måltid. När de var på väg ut ur restaurangen vände Carina plötsligt om, utan att meddela Fredrik och Hugo gick hon till toaletten för att kontrollera läget.
– Intuitionen var så stark, jag kunde inte bara lämna restaurangen utan att kolla. Och när man går på magkänslan så blir det oftast rätt.
I det lilla utrymmet på toaletten stod mannen som hon tidigare sett oroa sig. Vid hans fötter låg på golvet en man i ungefär samma ålder.
– Kompisen står helt paralyserad, i chocktillstånd. Jag tittar ner och ser att mannen på golvet är död. Han har varit det i minst flera minuter, hans hud är kritvit och ögonen helt öppna.
Carina drog ut mannen från toaletten, konstaterade att det inte fanns något tecken på liv, ropade högt att någon måste ringa 112 och började göra hjärtkompression. Hon kände hur flera revben gick av. Samtidigt som hon försökte rädda liv så fick hon hantera mannens gråtande kompis. Hon gav honom uppgifter, bad honom bland annat att hålla upp toalettdörren en stund och sedan göra ett par inblås på sin kompis. Hon ställde några frågor till den chockade mannen.
– Det här var två helt vanliga killar, två bästa kompisar sedan barnsben som under kvällen antagligen skulle gå ut på krogen.
En annan gäst på restaurangen, klart påverkad av alkohol, ville hjälpa till. Han gav mannen på golvet ett kraftigt slag i ansiktet och sa "Jag har sett på tv att det funkar så" innan Carina tvingade bort honom.
I ögonvrån kunde hon se Fredrik och Hugo. De hade stått vid bilen utanför restaurangen en stund och när Carina inte kom gick de tillbaka för att ta reda på var varför hon dröjde sig kvar.
Efter några minuter såg Carina att ansiktsfärgen på mannen på golvet förändrades, från en svagt lila ton till knallröd, och att han började andas.
– Det var helt ofattbart! Det var inte hans tid att dö helt enkelt...
Carina satt på golvet och höll mannens huvud i sitt knä. Ett par minuter senare anlände ambulansen. "Jo tack, jag mår bra" svarade mannen när ambulanspersonal frågade hur han mådde.
– Då var jag bara tvungen att le stort. Jag tyckte det var en härlig kommentar från någon som nyss varit död och troligtvis hade flera revbensbrott.
Mannen fördes till Sahlgrenska sjukhuset. Carina, Fredrik och Hugo åkte till hotellet.
– Det var inte så lätt att somna. Jag var helt uppe i varv, hade en konstig känsla av upprymdhet, som ett lyckorus, som om jag hade vunnit en stor stumma pengar. Jag citerar Lisa, min kollega och vän: Tänk att ha räddat någons liv, det blir inte större än så...
Du räddade liv på din fritid. Tror du att du hade hanterat dina känslor annorlunda om du varit där i tjänst, som polis?
– Jag tror inte att jag skulle ha agerat annorlunda, eller hanterat känslorna annorlunda. Jag tvekade inte en sekund på vad som krävdes av mig där och då. Men i polisyrket är man oftast bättre mentalt förberedd på att sådant här kan hända.
På Polishögskolan fick Carina utbildning i akutsjukvård. Hon har kunskap i hjärt- och lungräddning, men vill påminna om att alla kan göra något för någon som fått ett hjärtstopp.
– Jag kan förstå att det kan verka skrämmande att ingripa när något sådant här sker och det får man respektera, men viktigt är att man i alla fall försöker kalla på hjälp.
På söndagen lämnade Carina sitt telefonnummer till både Sahlgrenska sjukhuset och hamburgerrestaurangen.
– Jag vet i mitt hjärta att han lever och det räcker för mig. Men jag vill att han ska kunna höra av sig om han vill. Han har ju varit med om ett stort trauma och i hans bearbetning av händelsen så kanske jag är en viktig pusselbit.
På söndagskvällen kom familjen hem till villan i Oxelösund och på måndagen återvände alla till sitt vardagsliv, till jobb och skola. Carina tillbringade dagen på Breviksskolan, som hade en temadag om nätetik och nätmobbing. På kvällen befann hon sig på en föreläsning på biblioteket. Carina valde att inte svara när hennes pappa ringde på hennes mobiltelefon. Men när han ringde upprepade gånger förstod hon att hans ärende var angeläget. Hon lämnade rummet och ringde tillbaka.
"Petra är död" sa Carinas pappa.
Petra – Carinas storasyster som nyligen fyllt 49 – år hade gått bort.
När Carina lagt på luren forsade tårarna. Hon inväntade föreläsningens slut och åkte sedan hem och berättade för sin familj. Nästa morgon åkte hon till jobbet som vanligt.
– Jag ville åka till jobbet för annars skulle jag bara sitta här och gråta. I stället satt jag där och grät.
Veckan har varit omtumlande och känslosam. Nu sitter Carina vid sitt köksbord och beskriver sakligt händelserna, sätter ord på – men håller för tillfället tillbaka – sina starka känslor.
– Mina känslor är jätteblandade, men just nu är jag mest ledsen, det som hänt känns så overkligt. Det är ytterligheter, som blir till ett tydligt exempel på hur liv och död ständigt finns närvarande i allas liv.
– Det var inte hans tid att dö, men det var hennes. Det var meningen att jag skulle rädda hans liv, det var ödet helt enkelt, och han balanserade upp hennes död på något vis. Jag tänker att Petra har det bra nu och på de fina minnen som finns kvar. Jag tänker att han har hela livet framför sig, att han och hans kompis skulle åka på långresa om någon månad. Jag hoppas att de kommer iväg...
Tror du på ett liv efter detta?
– Ja, det gör jag, säger hon säkert.