Den idylliska träkåken från 30-talet är Marias trygga hemmahamn. Det är ett hus fullt av liv och rörelse med plats för hennes stora familj. Av hänsyn till sina nära vill hon vara anonym och Maria är inte hennes rätta namn, men hon betonar att hon inte har något att dölja eller skämmas för. För Maria, som är i 40-årsåldern är det livsviktigt att bryta tystnaden kring psykisk ohälsa. Ett trasigt inre borde inte vara svårare att diskutera än en bruten arm.
– Man får känslan av att det är skamfullt och tabu att lida av psykisk ohälsa. Att tala om det är svårt, men det har en läkande effekt. Det är som att tända lampan när man är mörkrädd, säger hon.
I dag står Maria stadigare på jorden, men resan dit har varit krokig och tuff att bemästra. Redan i tonåren föll hon ner i livets svarta slukhål av ångest och själslig smärta.
– Jag utsattes för sexuella övergrepp i barndomen och mina tonår var svarta. Jag skar mig i armarna. Jag hoppade av skolan i åttan och åkte in och ut på barnpsyk och behandlingshem.
Till slut kom Maria in på gymnasiets omvårdnadslinje, men livsledan gjorde att hon än en gång gav upp. Livet gick i turbofart, allt var kaos och vännerna försvann en efter en. Han som fick den nedåtgående spiralen att vända mötte Maria när hon som 20-åring klev in på en fest med sina såriga armar i bandage.
– Jag insåg att jag hade ett val. Jag ville ju inte skrämma bort honom också. Vi träffades i februari och i maj upptäckte jag att jag var gravid. Jag stängde alla dörrar bakåt. Helt plötsligt hade mitt liv en mening och jag gick in i mammarollen till 100 procent.
Maria pluggade färdigt till undersköterska och fick fast jobb. Familjen växte och paret flyttade till sitt drömhus. I slutet av 2007 väntade Maria sitt fjärde barn när hennes far plötsligt insjuknade och gick bort. En tröst i sorgen var det väntade barnet.
– Jag höll ihop för mammas och barnens skull, men hade en konstig känsla i kroppen. I vecka 20 fick jag tidiga sammandragningar och blev kontrollerad. Men vården missade att jag bar på streptokocker B som kan överföras till barnet vid förlossningen.
En marskväll 2008 föddes deras lilla tös som skulle bli ljuset i mörkret efter den sorgesamma våren.
– Lyckan var fulländad och jag ammade och vi myste tillsammans under kvällen. När jag vaknade vid 06-tiden såg hon ut att sova, men när jag insåg att hon inte hade någon puls skrek jag till min man "Hon andas inte, gör något!"
Det nyförlösta skimret runt hennes lilla flicka byttes mot brutal lysrörsbelysning. Orolig ändlös väntan under de 25 minuter som återupplivningsförsöken pågick. Det som inte fick hända blev ett ofrånkomligt faktum och det blev ett fall utan skyddsnät.
Maria berättar om hur ingen tog hand om dem i deras sorg och chock. Den enda i personalen som visade känslor var barnmorskan som brast ut i gråt när hon blev ombedd att ta en bild på föräldraparet och deras lilla flicka.
– Min man sörjde, men jag var bara arg. Barnen frågade varför jag inte grät och jag svarade "Jag gråter inuti".
Räddningen blev samtalet till Spädbarnsfonden, en ideell organisation för familjer som mist spädbarn och en Facebookgrupp för änglamammor.
– Det blev ett andrum utan filter där man kunde basunera ut allt man bar inombords. Det finns så många tabun kring att förlora ett barn.
Fem månader efter dotterns bortgång blev Maria gravid på nytt, men runt varje hörn väntade katastroftankar och oro. En inkännande förlossningsläkare slöt upp vid hennes sida och stöttade henne under månaderna som följde.
– Känslorna var mer utanpå än inuti. Det fanns så mycket nertryckt sorg. Jag kraschade fullständigt under graviditeten.
Förtvivlan och ångesten var så stark att hon försökte ta sitt liv, men misslyckades och hamnade på psykakuten. Efter fem månader fick hon hjälp.
– Min psykoterapeut var fantastisk. Han förmådde mig att tro på min kapacitet och blev min livboj. Vi träffades regelbundet och hördes via sms varje dag under fyra år. Tillsammans med honom började min resa. Jag bar på så mycket nertryckt sorg och det tog tid att våga öppna sig, men sen vällde allt fram som Niagarafallet.
I april 2009 födde Maria en liten flicka och höll fasaden för familjens skull trots att hennes själ balanserade på en skör spindeltråd.
En vattentät fasad dolde den söndertrasade insidan länge. Styrka och envishet har löpt som en röd tråd genom Marias liv, på gott och på ont.
– Jag har alltid försökt vara stark och glad även när jag mått skit för att skydda mina barn och min omgivning. Det har alltid funnits spärrar hur dåligt jag än mått. Även om jag stått på botten har barnen alltid varit prio ett, men till slut brast det.
Innan hennes lilla flicka fyllt året försökte Maria på nytt att avsluta sitt liv, fylld av känslan att inget i hela världen kunde hjälpa henne.
– Hela min livshistoria var så komplex, inget spelade längre någon roll. Jag visste hur mycket barnen behövde mig, men jag orkade inte med all ångest längre. Jag höll på att stryka med och vaknade upp på intensiven.
Vid vägs ände blev Maria inlagd för tvångsvård på en psykiatrisk avdelning och att få hjälp har varit en strid. Hon har farit så pass illa inom psykiatrin att det till och med har klassats som en vårdskada. Att gång på gång bli tvungen att börja om på ruta ett har varit en kamp och Marias envishet och vilja att må bättre har varit avgörande.
– Tilliten till vården i allmänhet och psykiatrin i synnerhet ligger på minus. Det är sorgligt att det inte finns mer kompetens vare sig i vården eller i samhället i stort. Ingen väljer att utsättas för trauman, men den känslan har jag ofta burit att det är jag som bär skulden. Mitt motto har tvingats bli ensam är stark och kanske har vi maskrosbarn något i oss som gör oss till överlevare.
En viktig pusselbit på vägen tillbaka har Marias barndomsvän Jenny varit. Hon har stått vid hennes sida i 30 år utan att vika en tum. Orden räcker inte till när Maria beskriver hur viktig deras vänskap är.
I början av 2017 hade Maria varit borta från sin arbetsplats nio år och ingen trodde längre på att hon någonsin skulle återvända.
– Jag var utdömd av alla. Min läkare ville förtidspensionera mig, men jag vägrade. Jag hade ju 25 år kvar till pension och sa "Du måste ge mig chansen att försöka i alla fall".
Visst fanns oron över att arbetsgivaren inte skulle vilja ha henne tillbaka, men den var obefogad. Under sommaren började hon arbetsträna.– Det var som tiden hade stått stilla när jag kom tillbaka till jobbet. Att vara tillbaka på jobbet har gett min tillvaro en ny mening.
Sakta men säkert trappade hon upp timmarna och sedan början av december arbetar Maria 75 procent.
– Det var upp till mig att resa mig ur askan. Det var ett val ingen annan kunde göra åt mig.
Även om insikten måste komma från en själv, betonar Maria att det krävs människor i omgivningen som tror på en.
– Visst behöver man stöd, men man måste förstå vikten av att våga söka kraften hos sig själv. Krasst nog kan ingen göra det åt en.
Länge har Maria burit på tankarna att dela sin historia, i bokform eller genom föreläsningar.
– Jag kan omöjligt vara unik, men jag vill gärna vara en ledstjärna för att inget är omöjligt. Så länge det finns liv finns det hopp.
Att berätta för Kuriren läsare är ett steg på vägen att hjälpa andra som befinner sig där hon var. I det nattsvarta avgrundsdjupet.
– Kanske finns det någon därute som tänker "kan hon, så kan jag. Kan min historia skänka någon annan styrka och hopp har det inte varit förgäves. Jag har fått tillbaka mitt liv och vill berätta för andra som har det svårt att det går. Det farliga är inte att falla, det farliga är att inte resa på sig.